Recension: Tärningen är kastad



Titel: Tärningsspelaren
Org.titel: The Dice man
Författare: Luke Rhinehart (pseudonym för George Cockcroft)
Utgivningsår: 1971
Förlag: Natur och kultur


Dr. Lucius (Luke) Rhinehart är psykoanalytiker i New York. Han har på senare tid studerat zen-buddism och lärt sig att go with the flow, att gilla läget. Men så blir han uttråkad och efter en blöt pokerkväll med kollegorna lägger han märke till tärningen. Han ger den sex olika alternativ för vad han ska göra.
Och så kastar han tärningen.
Och utför den handlingen som siffran som kommer upp står för.

Så börjar Lukes tärningsliv, ”Livet efter Dagen T” som han kallar det. Inget blir sig likt i Lukes liv och till slut är även barn, fru, kollegor, kollegors fruar och diverse professorer inblandade. Rhinehart är ytterst duktig på att göra sitt tärningsspelande liv intressant. Rikligt med porriga och sociopatiskta inslag får de flesta att höja på ögonbrynen.

Den här boken fick stor uppmärksamhet när den kom ut för första gången i början av 70-talet. Boken ansågs kunna förändra folks liv, dock blev den inte lika känd i USA som i Storbritannien och Skandinavien. Jag kan förstå att många tyckte det var otroligt och nytänkande i början av 70-talet, men med dagens mått mätt blir det inget spektakulärt – inte för mig. Jag ifrågasätter heller inte själva upplägget. Att skriva en bok under pseudonym och låtsas att det är pseudonymen som skriver sin självbiografi är genialiskt. Men kanske är jag fel målgrupp? Jag delar med mig av min teori (som man kanske också kan kalla för fördom?) att de som gillar Tärningsspelaren är samma människor som gillade The catcher in the rye, American Psycho och Moment 22. Kan det vara så?

Ska jag säga något ritkigt positivt blir det helt klart om berättarsättet och språket. Det är det inget fel på alls, tvärtom! Det är intressanta dialoger, spännande kapitelindelningar och det skiftar mellan ”jag”-berättelse och berättelse i tredje person fram och tillbaka. Detta varvas med spridda texter ur Tärningsboken (Lukes bibel).

Det är snarare idén om tärningsspelandet i sig som irriterar mig och att boken tydligen fortsätter att förundra människor och spridas över världen. Säkerligen skördar den ett par förvirrade tärningsspelare om året som tycker att det är ballt, som ska prova på tärningslivet.
Och visst; så länge besluten handlar om ifall jag ska äta thaimat eller falafel till lunch, då funkar det väl. Men när Luke låter tärningen ”bestämma” vem han ska döda och han har sin egen son som ett av tärningens alternativ, då blir det bara idiotiskt. Att han överhuvudtaget ska döda har såklart tärningen också ”bestämt”.

Jag antar att man har en massa åsikter om den här boken, antingen gillar man den skarpt eller så inte alls. Jag hör nog till den andra halvan och är mycket intresserad av vad andra som läst den har att säga.

Kuriosa: Sången Random I Am med Millencollin är en homage till Tärningsspelaren där sångaren i bandet sjunger från Lukes perspektiv (Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Dice_Man).

5 kommentarer:

  1. Jag tyckte mycket om Cather... och Moment 22, även om jag nu i efterhand kan se att de var rätt grabbiga.
    American psycho och Tärningsspelaren har jag aldrig velat läsa, för att jag tror/vet att de innehåller en massa spekulativt våld mot kvinnor.
    Förstör jag din teori då?

    SvaraRadera
  2. Och våld mot barn, ser jag nu när du skriver. Äckligt.

    SvaraRadera
  3. Nej då, min teori håller nog ändå :-) Just för att American Psycho o Tärningsspelaren är så lika vad gäller sex och våld. Catcher in the rye är rätt snäll i jämförelse.

    SvaraRadera
  4. Låt mig då omkullkasta din teori. Moment 22 ær ett mæsterverk!!
    Easton Ellis ær øverskattad.
    Tærningsspelaren: en OK "klassiker".

    Sen førstår jag inte hur du kan likstællda dessa tre bøcker? Jag kan møjligen se en koppliing mellan psyko och tærningsspelaren, men inte mellan dessa två och Moment 22, som ær en helt annan bok.

    SvaraRadera
  5. Hmm, egentligen så har jag inte likställt dessa fyra böcker, jag likställer människor som gillar dessa böcker. Teorin hänger ihop med tanken att ofta har man antingen läst alla dessa fyra böcker, eller så har man inte läst någon. Men teorier är ju till för att omkullkastas, så bra jobbat :-)

    SvaraRadera