Recension: Yacoubians hus

Författare: Alaa al-Aswany
Titel: Yacoubians hus
Org. titel: 'Imarat Ya'qubiyan
Utg. år (Org. år): 2009 (2002)
Förlag: Bonnier pocket

Alaa al-Aswany arbetar som tandläkare i Yacoubians hus i Kairo. Huset finns alltså på riktigt och här händer det en massa intressanta saker. Så intressanta att al-Aswany bestämde sig för skriva en (väldigt kontroversiell och samhällskritisk) roman om invånarna i huset. Det blev Yacoubians hus som utkom 2002 och den blev succé i Egypten, den har både blivit serie och film.

Det är mitt undet Gulfkriget och i Kairos myller blandas fattiga och rika omvartannat. I Yacoubians hus samlas många olika typer av människor. Det är den fattige portvaktarens son Taha som inledningsvis ser positivt på det egyptiska samhället. Han har studerat duktigt och söker nu till polisskolan med mycket goda betyg. Han har dessutom blivit vän med ett antal poliser för att lära sig hur antagningen går till. Inget kan gå fel. Han har också en flickvän, Buthayna, de träffas i smyg och är mycket kära. Men sen hon började jobba i en klädaffär tycker Taha att hon har förändrats en del. Han funderar vad det kan bero på. För Buthaynas del är det viktigt att tjäna pengar och hon finner sig rätt snabbt i situationen som kan ge henne lite mer i lön. Här arbetar också den gamle men högst virilie mannen Zaki Bey. Han bor egentligen i en lägenhet med sin bittra syster Dawlat, men tillbringar mycket tid på sitt kontor i Yacoubians hus där han kan vara ifred med alla de vackra damer han bjuder upp till sig. Chefredaktören Hatim bor också här. Han letar efter den perfekte älskaren och i den unge militären Abd verkar han ha hittat rätt. Men Abd har fru och barn och han ser homosexualitet som synd, som många andra i Egypten gör. Så enkelt som Hatim vill se det är det inte.

I onsdags diskuterade vi boken i bokcirkeln jag är med i och det var lite delade åsikter. Här kommer mina:

Jag läste den på svenska och språket var enkelt att följa och det var inte några egentliga krångligheter med att berättelsen hoppade mellan de olika karaktärerna. Men Aswanys sätt att introducera dem i berättelsen gjorde att man inte riktigt förstod vem det först handlade om. Det ska också tilläggas att jag inte är någon fena på arabiska namn och att det därför var lite svårt att hålla isär dem.

Historien är underhållande på ett enkelt sätt, men jag får inga personbeskrivningar, jag får inga tankar eller funderingar från personerna det handlar om så det hela känns lite stelt. Jag känner inget för personerna, jag förstår inte varför de gör de val de gör och jag blir varken speciellt glad eller ledsen när det går bra eller dåligt för dem. Det är först på slutet när allt ställs på sin spets och berättelsen tar en extremt allvarligt vändning som jag börjar förstå karaktärerna och var de kommer ifrån. Det egyptiska samhället med de muslimska sederna och traditionerna är också svåra att ta till sig. Jag kan acceptera att homosexualitet är tabu och synd i Egypten och i islam, men det är inget som väcker några funderingar hos mig. Det enda som ger mig några djupare tankar är det faktum att Aswany ofta nämner det Kairo som fanns på 70-talet. Det europeiska, fria, lättsamma Kairo som numera är försvunnet. Det känns som att det är Aswanys sätt att kritisiera det korrupta, muslimska Kairo som håller hårt på traditioner och seder.

Sammanfattningsvis kan jag säga att romanen är läsvärd, men med tanke på vilka allvarliga och tankfulla ämnen som boken berör, så hade jag väntat mig att jag skulle bli mer känslomässigt berörd. Nu blev jag inte det och det gjorde mig lite besviken. Men det var relativt rolig och fascinerade läsning för stunden.