När pojkvännen i vintras fick det glädjande beskedet om att han skulle få jobba ett halvår i Frankrike och när jag ännu mer glädjande fick veta att jag skulle få vara där någon vecka i månaden och jobba på distans började min hjärna smida planer.
Planer på hur jag skulle utnyttja den tre veckor långa tiden mellan varje gång vi sågs. Planer på hur jag skulle njuta av min egentid när jag var själv. Planer på hur jag skulle fixa och dona i hemmet. Planer på hur jag skulle läsa mer och blogga mer och framförallt hur jag skulle blogga mer intressant. Jag skulle blogga om Frankrike när jag var där, om franska författare, och börja recensera böcker igen.
Med vad hände?
De första tre veckorna i ensamhet blev helt kaotiska då jag sov riktigt illa och i nåt slags dvala tog mig till jobbet i senast möjliga tid. Väl hemma igen slipprade jag ner i soffan och där var jag fastvuxen tills det var dags att gå upp och lägga sig i sängen. När jag sedan äntligen fick hälsa på i Frankrike kom det en bloggtopp, men den föll kvickt. Inte ens på den 8 timmar långa resan (enkel väg) fick jag så mycket läst. Jag har börjat prenumerera på tre tidningar det här året just för att jag skulle ha alternativ läsning på mina långa resor. Hittills har jag 9 olästa tidningar hemma i en hög. Det är förskräckligt och jag skäms. Jag och trädskövlarna i en och samma påse, fy sjutton vad onödigt.
Och sen fortsatte det i ungefär samma stil förutom att jag efter ett kort tag fick ett ryck och bytte ut soffpotatiskvällarna mot träningskvällar. Det i sig resulterade i att jag blev något piggare på kvällarna och läsningen fick en puff framåt, men nån bloggning blev det knappt ändå.
Inte ens när jag sitter i Frankrike och jobbar på distans känner jag den minsta lust att blogga. Det skulle såklart inte uppskattas av chefen om jag gjorde det, men han behöver inte vara orolig. Jag orkar inte skriva en rubrik en gång.
Och allt det där andra jag skulle hinna med när jag var själv hemma - städa, rensa, ta hand om mig själv (ni vet, okynnesmåla naglarna och lägga ansiktsmasker) – har jag knappt hunnit med nåt av alls. Det är tur att folk har kommit på besök då och då så jag har fått tummen ur att åtminstone dammsuga och diska.
Det enda jag kan säga att jag faktiskt gjort med besked är att kolla på TV-serier på DVD och på TV-program på olika kanalers play-varianter. Och mest har jag kollat på The Wire. Jag köpte tre första säsongerna på ett bräde och är nu inne på halva säsong tre. Så om ni undrar vad jag har gjort när jag inte bloggat, så är det antagligen det. Jag har nu ett gäng nya vänner som heter McNulty, Kima, Daniels, Bunk, Omar och Bubbs. Men jag har inte glömt mina gamla vänner (om jag nu får kalla er det?) Vixxtoria, Lilla O, Snowflake, Lyran, Malin, Mats, Bokhororna och andra icke nämnda. För det är i alla fall något jag gjort, LÄST BLOGGAR.
Kanske solen utanför fönstret återupplivade min bloggentusiasm lite idag och om solen har den inverkan på mig kan jag kanske förvänta mig att bloggandet fortsätter i vår och sommar i ny styrka.
Man har sina dalar upp och ned, det kommer när det kommer igen :-)
SvaraRaderaNjut nu istället av våren och Frankrike och bekymra dig inte över bloggandet.
Tack Miss E för dina värmande ord!
SvaraRaderaJag är stolt över att bli kallad gammal vän, men saknar dig lite ändå. Ser fram emot alla spännande inlägg när de än kommer!
SvaraRaderaLilla O: det är väl det man är rädd för, att ingen ska sakna en. Jag jobbar på spännande inlägg nu! :-)
SvaraRaderaSötnos, du sammanfattade just livet :)
SvaraRaderaKram!
/Anna.
Det är vid såna här tillfällen man upptäcker hur ansträngande det är att vara sambo. Inte förrän man får tid att vila sig ifrån det inser man hur trött man har blivit ;-)
SvaraRaderaNej, skämt åsido, så drömmer man ju ofta om vad man ska göra om man får vara ifred och tänka klart sina tankar och röja upp lite i de mörka hörnen av sitt liv, men när man väl får tillfället så inser man att det är något helt annat man ville och behövde.
Jag är jätteglad att du tittar in i min blogg då och då, och jag (och många med mig) kommer till dig när blogglusten infinner sig igen. Förresten är det hemskt skönt att ha en bloggpaus då och då, för hur kul det än är så blir det så intensivt, och man befinner sig liksom i ett standby-läge för att man vill se om man får några roliga kommentarer på det man skrivit. Och hela livet ser man genom bloggögon och funderar på vad man skulle kunna skriva om det där eller det där. Det är en vila att lämna det för ett tag tycker jag. Att liksom få göra vad man vill (för det får man ju inte när man bloggar, haha), och inte redovisa allt...
Njut av Frankrike, dina filmkvällar, dina tidningsstaplar (man kan faktiskt läsa tidningar i efterhand, jag är ett levande bevis på det), av långa bad och ansiktsmasker, av att sova och läsa det du känner för. Och om du får långtråkigt rekommenderar jag datorspel :-)
När man har något att berätta, skriver man som bäst! Du skriver lysande om det varav hjärtat nu är fullt: frustrationen. Här eller där? Nu eller då eller sen? Vadan och varthän? Du är en jävla bra skribent, gumman, jag instämmer med en föregående: du skriver om LIVET!
SvaraRaderamamsen
Anna: ja, och livet blir ju inte alltid som man tänkt sig :-)
SvaraRaderaVixxtoria: Ja, jag visst nog redan innan att jag inte ville rensa lådor på vinden, men jag tänkte att om jag hade för mycket tid skulle jag ändå ta tag i det. Men jag har inte alls för mycket tid. Utan antagligen alldeles lagom med tid som tillbringas på ett annat sätt än jag förväntade mig att jag skulle göra :-) Tack för pepp och råd.
Mamma: vad fint det är att få sånt beröm av dig. Det gör mig glad och får mig att tänka att jag kan klämma in lite inlägg i bloggen ibland som inte bara har med böcker att göra.
SvaraRaderaibland är det väl så, att man planerar så blir det fel. Njut av nuet istället =) bloggtorkan går över. Jag lovar.
SvaraRaderaKarin: jag har i alla fall lärt mig att det inte löser nåt att planera så mycket i förväg. Det blir liksom bra ändå.
SvaraRaderaAllt gar upp och ner, man peppar jarnet for nagot och sa blir det inte alls som man har tankt sig. Men det ar manskligt. Sjalv har jag langa svackor nar jag inte laser, trots att jag har kopt massor av bocker, inte lagar mat, trots att kylen ar full av ravaror, elelr inte tranar, trots att jag har nytt gymkort....
SvaraRadera