Recension: Jane Eyre

Författare: Charlotte Brontë (pseudonym Currer Bell)
Titel: Jane Eyre
Org.titel: Jane Eyre
Org.utg.år (Utg.år pocket): 1847 (1996)
Förlag: Natur & Kultur
OBS! att detta ej är rätt bokomslag. Det här är en filmaffisch från filmen som kom samma år (1996). Hittade inget elektroniskt omslag för den version jag läst, men man kan se en bild på den här.

Att recensera en klassiker känns lite knepigt. Lite för att handlingen redan är känd för de flesta och för att så många recensioner redan skrivits. Det har ju hunnit bli en del sedan 1850-talet, liksom. Men jag tar den ändå, lite kortfattat.

Jane växer upp med sin döda morbrors fru och barn som inte alls är nöjda över att behöva ta hand om henne. Hennes föräldrar är sedan länge döda. Hon skickas till flickskola där hon går i sex år, för att sedan fortsätta som lärare i ytterligare två år. Hon tar sedan plats som guvernant åt en liten flicka på Thornfield Hall, vars husbonde Mr. Rochester blir mer och mer intressant för Jane för var dag som går. Han friar efter många om och men till Jane, men en tidigare galen hustru sätter käppar i hjulet för giftermålet och Jane flyr från Thornfield Hall. Efter ett år som lärarinna i en liten by återvänder Jane till Thornfield Hall, nyfikenheten är för stor, och efter upptäckten att Thornfield Hall brunnit ner till grunden tar hon genast reda på var Mr. Rochester befinner sig. Hon hittar honom i ett gammalt hus långt in i skogen och de två upptäcker varandra på nytt, men den här gången med en blind och brännskadad Mr. Rochester.

Så, vad tyckte jag om klassikern Jane Eyre?
Den var från första sidan medryckande, både i språk och i handling. Jag tog snabbt parti för den kloka, förståndiga, lustiga och lite självgoda unga damen som under åren i ”flickpensionen” lär sig allt från geografi till gudsfruktan.
Hennes principer är kanske inte alltid så bekväma, men trots allt finner hon lycka i det lilla och hittar sätt att se på saker som gör att man ändå förstår henne. Janes lite präktiga beslut har ändå en poäng. Och så bitterljuvt det är att läsa om hennes flykt från hennes älskade Mr. Rochester, men att stanna hade varit ett ännu större svek mot hennes hjärta.
Att Jane sedan hittar släktingar i de fromma snälla människor hon söker skydd hos och att hennes kusin vill ta med henne som missionärshustru till Indien, kanske inte är historiens bästa parti, men det behövs ändå där som en vila från Mr. Rochester. Återföreningen dryga året senare blir så mycket underbarare.

Något som också är lite finurligt med boken är hur Jane talar till mig, "Läsare, jag gifte mig med honom.” får mig att le och känna glädje för Jane. En annan lustighet är hon framställer sig själv som en väldigt intelligent och principfast kvinna, någon vi ska förstå tänker över sina beslut och aldrig ser tillbaka, hur svåra besluten än var att ta. Jojo, vi kan väl alla drabbas av lite beslutsångest, men egentligen behöver man inte så starka grundvalar för att fundera på om man ska gifta sig med sin kusin eller inte. Fast kanske på 1800-talet?

Slutordet blir att det här var en mysig, härlig och spännande berättelse och med tanke på att den skrevs för över 150 år sedan så håller historien fortfarande. Den fick en 4 i min betygsskala (1-5).

Litteratura har också skrivit om Jane Eyre.

Nästa klassiker på listan är Jane Austens Förnuft och känsla.