Författare: Björn Ranelid
Titel: Synden
Utgivningsår: 1994
Augustprisets vinnare i skönlitteratur 1994! Så här i Augusttider tänkte jag ta mig an tidigare Agustprisvinnare. Hittade två av dom på Bokbörsen och slog till. Den första var Björn Ranelids Synden. Jag tänkte nog inte på vad jag gav mig in på. Efter tre sidor slog det mig - Jag läser Björn Ranelid. Han är för mig den där ständigt solbrände, vattenkammade mannen som, klädd i snajdig kostym, sitter lutad mot ett bord och reciterar något ur sin senaste roman. Det brukar vara ord som kvinna, blygd, rosenskimrande och vacker som en tavla. Det har låtit lite romantiskt och snuskigt på samma gång.
Det är Synden i ett nötskal. Språket är poetiskt, men det är prosa. Det tar lång tid att tänka bort läderhuden och kvajen och koncentrera sig på berättelsen. Men när jag kommit halvvägs känns det bra. Synden handlar om flera synder, den handlar om ett inskränkt samhälle där det är bättre att sopa saker under mattan och låtsas som ingenting, till och med stoppa sina barn på dårhus, för att slippa berätta sanningen. Sanningen som de tror ska skämma ut dem i byn. Tydligen är det bättre att ha barn som är mentalt sjuka än att berätta om vad prästen gör på prästgården när hans fru och fyra barn inte är hemma. Men Synden är också en vacker kärleksberättelse mellan Julius Rhode och Irma Åkerberg. Läs!
Tyvärr hittade jag inte omslaget på pocketen jag läser någonstans på nätet. Men man kan kolla in det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar