Recension: Svarta lögner, rött blod


Författare: Kjell Eriksson
Titel: Svarta lögner, rött blod
Utg. år (Org. år): 2009 (2008)
Förlag: Ordfront förlag

Ann Lindell har träffat en man. Det är inget allvarligt och seriöst, men Ann vet inte om hon vill ha det så seriöst heller. Det är rätt skönt och befriande att bara umgås med en man som är enkel och okomplicerad, i motsats till hur Edward var. Anders Brandt, som han heter, får Ann att leva upp lite, han får henne att känna sig attraktiv och intressant igen.

Samtidigt påbörjas en mordutredning i Uppsala. Fyllot Bosse hittas mördad, han är en gammal byggnadsarbetare som sysslat med lite shady business, polisen tror att motivet är en affär som gått fel. De hittar en lapp med ett telefonnummer vid offret. Telefonnumret går till - Anders Brandt.

Ann brottas med tankarna på Anders. Helt plötsligt kan varken hon eller polisen få tag på Anders och hon har fortfarande inte berättat för sina kollegor att hon känner honom. Kan hon verkligen lita på Anders? Hur väl känner hon honom egentligen?

Hon försöker att koncentrera sig på sin egen utredning. Hon har satt tänderna i ett gammalt fall. För två år sedan lämnade den 16-åriga Klara Lovisa sitt hem och hon kom aldrig hem igen. Ann letar återigen upp vittnen, vänner och familj för att försöka hitta en lösning på försvinnandet. Hon blir personligt involverad i fallet Klara Lovisa och får svårt att se objektiv på bevis och motiv.

Den här nionde deckaren av Kjell Eriksson om Uppsala-polisen Ann Lindell och hennes kollegor lyckas faktiskt handla om två olika brott och ändå finns det plats över för Anns oftast miserabla privatliv. Ann lever ensam med sin son Erik. Hennes gamla kärlek Edward på Gräsö lurar fortfarande i hennes tankar. Men nu vill hon en gång för alla lämna honom bakom sig och en ny, intellektuell och karismatisk man verkar kunna ta hans plats. Ann hoppas innerligt att han inte har något med mordet att göra.

Det här var kanske inte den bästa Ann Lindell-deckaren, men jag gillar ändå Erikssons sätt att skriva om den här polisgruppen i Uppsala. De olika poliserna får verkligen utrymme att bli enskilda karaktärer med både positiva och negativa sidor. Det är exemepelvis inte en självklarhet att de två kvinnorna i gruppen, Ann och Beatrice, stöttar varandra, snarare är de varandras motsatser. Ann jobbar mycket bättre med tvåbarnspappan Sammy. Så bra att Beatrice börjar fundera på om det är något mellan dom? Ann är ju så glad nuförtiden, sån glädje kan bara en man framkalla tycker Beatrice.

Den tionde och sista kriminalromanen om Ann Lindell kom ut i september, Öppen grav heter den och det ska bli spännande att se hur historien om Ann Lindell avslutas. Förhoppningsvis kommer Kjell Eriksson inte att sluta skriva kriminalromaner för det.

Tack Ordfront förlag för recensionsex.
Missa inte att kolla in Ordfront förlags utgivning för våren 2010. Bland annat nytt från John Ajvide Lindqvist!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skicka en kommentar