Bara vanligt vatten?

Jag läste ut Människohamn igår. Jag har kommit fram till att John Ajvide Lindqvist är en av mina favoritförfattare. Det här var fjärden (åh! åh! såg ni? jag skrev fel här, "fjärden" istf "fjärde", känns som ett omen inför vad det här inlägget ska handla om), fjärde alltså, boken jag läste av honom och jag har uppskattat dom alla, så olika dom var, men ändå med skräcken som gemensam faktor.

Men, nu var det det här fenomenet med Människohamn jag tänkte berätta. Lite läskigt är det allt (förutom min felskrivning här ovan). I söndags var jag och Peter P nere vid en sjö nära där vi bor. Det var is på hela sjön och en långfärdsskridskobana var upplogad. Peter P tog på sig skidorna och drog ett varv runt sjön. Jag låg på liggunderlag och myste i solen, riktigt varmt och skönt trots minusgraderna.
Jag hade tagit med mig Människohamn för att läsa, men nu var det som sagt rätt kallt så mina fingrar fixade inte att vända blad. Boken fick ligga kvar i ryggsäcken. I ryggan låg också en vattenflaska som tydligen började läcka när jag vände väskan för att den skulle passa bättre som huvudkudde.

När jag kom hem märkte jag att min bok hade fått väldigt mycket vatten på sig.

Ni som har läst Människohamn vet ju vad den handlar om. För er som inte läst kan jag berätta (utan att avslöja så mycket om handlingen eller så) att den handlar om människor, hav och vatten. Människornas makt över havet och vattnet, och havets och vattnets makt över människorna. Det handlar mycket om vatten.

Vatten.

Vatten.

När jag läste ut Människohamn igår hade boken fortfarande inte torkat. Och det kanske jag inte hade reagerat över om jag hade varit utomlands i värmen och fukten. Men hemma, i kalla torra vinter-Sverige, så är Människohamn fortfarande full med vatten.

Vatten.

Hu, nu ryste jag till lite.