Recension: Änklingen


Författare: Ray Kluun
Titel: Änklingen
Org. titel: De weduwnaar
Utg.år: 2009
Org.utg.år: 2006
Förlag: Månpocket

I föregångaren till Änklingen - En sorts kärlek - fick man lära känna Sten – en notoriskt otrogen och sexgalen reklamsnubbe i Amsterdam. En dag får Sten och hans fru Carmen det chockartade beskedet att Carmen har bröstcancer. Det blir svårt för Sten att få allt att gå ihop; alla clubbesök med tillhörande sexiga tjejer han sätter på, hans sjuka fru och deras lilla dotter Luna. Hur boken slutar kan man kanske förstå när uppföljaren fått namnet Änklingen.

I Änklingen har Sten blivit ensam förälder till Luna, men han får hjälp från alla håll och kanter; från Carmens mamma, från sina kollegor och från hans och Carmens gemensamma vänner. Fast han vill klara sig själv. Han vill också leva själv. Rose, den fasta älskarinnan som stöttat Sten genom den svåra tiden, börjar känna sig åsidosatt. Sten har alltid nya tjejer på gång, han drar iväg till Ibiza på en galen knull-och-koks-resa och han glömmer sina lojala vänner.
Så plötsligt (klyschigt nog i samband med 9/11-dåden) kommer han ihåg löftet han gav till Carmen innan hon dog; att han skulle ta väl hand om hennes dotter. Så Sten bestämmer sig för att lämna landet. Han trotsar allas åsikter och åker på en lång resa med Luna, bara dom två i Australien. Där får Sten känna på hur livet med Luna är, hur fantastiskt det kan vara att umgås ensam med sin dotter. Där får han också tid till att tänka över och upptäcka vem det är han faktiskt saknar och älskar.

Sten är fortfarande lika svinig som i En sorts kärlek och känslorna för honom varvas under bokens gång; dels tycker man synd om honom, dels äcklas man av hans beteende och dels förstår man att hans liv faller ihop i och med Carmens död.

Boken är snabbt, lustigt och rappt skriven. De 300 sidorna går försvinnande snabbt. En uppföljare värd sin föregångare. En lustighet är också att Ray lägger in wramples (written samples) överallt i texten. Det är alltså korta textrader som är tagna från låttexter eller texter i böcker och som han sedan väver in i boken. Gulligt och lite snurrigt.

Ango har också recenserat Änklingen!

1 kommentar:

  1. Jag tokgillar wramples!
    Har ännu inte läst denna, eller den innan - men det lockar och jag ska, nångång. Att-läsa högen blir ju bara högre och större för varje dag. :)

    Sitter och kikar runt på bloggar som är med i Pocket&Trix
    :)

    SvaraRadera