Recension: Berättelse om herr Roos

Författare: Håkan Nesser
Titel: Berättelse om herr Roos
Utg. År (Org. år): 2009 (2008)
Förlag: Månpocket

Ante Valdemar Roos bor med sin fru Alice och hennes två tonårsdöttrar. Han är en rätt grå och tråkig människa, hans fru beskriver honom som en möbel. Varför de två har funnit varandra beror kanske på att ingen av dom förväntade sig att få något bättre. Han är också rätt uttråkad av sin fru.

Anna Gambowska bor med sin mamma och lillebror Marek. Hon är drogmissbrukare och när hon snor sin lillebrors cykelpengar får mamman nog och hjälper henne in på ett hem för missbrukande unga kvinnor.

Så inträffar två helt skilda händelser som gör att Valdemar och Anna möts och det blir början på en väldigt annorlunda och extremt vacker vänskap, om än kantad med svårigheter och problem.

Jag hade enorma förväntningar på Nessers tredje bok om Gunnar Barbarotti. De infriades med råge. Jag vill helst inte haussa den här kriminalromanen för mycket, för rädslan att jag ska bygga upp ännu mer förväntningar hos andra läsare, men det var verkligen precis så bra som jag hade önskat. Jag till och med fällde en tår vid ett tillfälle, inte vanligt när jag läser kriminalromaner. Förutom själva berättelsen så är jag överförtjust i Nessers språk, i boken citeras dessutom både Per Petterson och Mircea Cartarescu, författare som jag har stor respekt för.

Läs den här, ni behöver inte läsa de andra två i serien om Barbarotti först. Har ni inte läst någon av Nessers kriminalromaner innan, börja med den här. Läs, läs, läs!

Berättelse om herr Roos finns från och med den 18 september på pocket. Stort tack Månpocket för recensionsex.