Jag trodde inte jag gillade noveller.
Därför att de romaner och deckare jag läser gärna få ha fler sidor än genomsnittet så dom inte tar slut innan dom har hunnit börja. Agatha Christies deckare är undantaget men så började jag faktiskt inte läsa dom förrän jag hade provat på en och annan novellsamling heller.
För det var jag ju tvungen att göra. Jag kunde ju inte bara förkasta en prosaform utan att först undersöka vad det var. (Joho,
det kan jag visst för jag gillar varken sci-fi eller fantasy och där är min erfarenhet nästan lika med noll).
Jag har läst Jonas Hassen-Khemiris Invasion! och den älskar jag. Det är både noveller och drama. Underbart! Så i och med att Jens Liljestrand vann Tidningen Vi’s litteraturpris och hans novellsamling Paris-Dakar kom ut på pocket gav jag honom en chans. Och tokgillade.
Och så tänkte jag då att Munro, henne måste jag ju bara läsa. Och jag har verkligen längtat efter att läsa henne ända sedan hon vann The Man Booker International Prize 2009. Läser hennes Kärlek, vänskap, hat nu. Och hennes Nära hem har precis kommit ut på pocket så den hade jag tänkt kasta mig över efter den här. Och hennes senaste på svenska, För mycket lycka, kom ut i våras. Så det finns mer att hämta. Underbart tänkte jag.
Men, näe. Jag tycker inte om.
Jag gillar noveller där man blir inkastad i en situation och så kanske något händer eller så händer inget och så blir man utkastad igen.
Jag gillar också noveller som är som korta romaner, med en början och en mitten och ett slut.
Men, och det här är anledningen till varför jag tyvärr tyvärr inte är så förtjust i Munros noveller, jag gillar inte när novellen är som början på en roman och så - inget mer. Ingenting.
Alla noveller jag läst hittills i Kärlek, vänskap, hat är ypperliga romanintron. Jag skulle vilja läsa varenda en av de romaner som börjar så.
Men så - inget mer. Jättetråkigt.
Oj, vad spännande att du INTE tycker om Munro! Jag själv fullkomligt älskar och då blir jag såklart nyfiken då du tycker precis tvärtom. För mig är det så att jag tycker att hennes noveller är som hela romaner, fast nedkokade och i koncentrerad form. När jag läser henne har jag känslan av att varenda en av hennes noveller mycket väl skulle kunna utvecklas till en fullängdsroman (vad nu det är), de är så täta på innehåll. Men där tycker vi olika, eller hur? /Therese
SvaraRaderaNjae, jag håller med om det där sista du skrev, att hennes noveller skulle kunna utvecklas till romaner. Men dom gör ju inte det och då känner jag det som att det tar slut för snabbt.
SvaraRaderaNoveller som är som en hel roman, fast koncentrerad, såna noveller gillar jag. Men jag tycker inte riktigt att Munros noveller fungerar så.
Jag har läst de tre första i Kärlek, vänskap, hat och tycker mycket om dem. Lite långa möjligen, vilket gör att jag tar en paus. Tycker att sluten fungerar och gillar de udda huvudpersonerna.
SvaraRaderaOk, nu har jag läst ut den nästa sista novellen i Kärlek, vänskap, hat och den gillade jag faktiskt. Queenie hette den. Den var på 30 sidor och var (för att använda Holly hocks ord) en roman, nedkokad i koncentrerad form. Så jag får väl vad jag tycker om den sista.
SvaraRaderaJag skrev en recension av "Kärlek vänskap hat" igår, och jag är också lite fundersam, men jag har inte riktigt kunnat formulera vad jag inte gillar med novellerna men du sätter fingret på lite av problemet.
SvaraRaderaTvåträdienskog: jag läste din recension och jag måste säga att den sista novellen faktiskt var den bästa. Men kanske var det bara för att den var längst eller för att den var sist. Jag vet inte...
SvaraRadera