Recension: The Lacuna

Författare: Barbara Kingsolver
Titel: The Lacuna
Utg.år (Utg.år pocket): 2009 (2010)
Förlag: Faber & Faber

Vi har ju bara kommit drygt halvvägs in på 2011, men jag tror ändå att jag med visshet kan säga att jag har läst årets roman. The Lacuna av Barbara Kingsolver vann förra årets Orange Prize for Fiction och var den sista romanen ut i min Orange Prize Challenge. Jag har inte rapporterat om den läsutmaningen så bra, men jag har läst alla böcker ändå. Och så kom jag då slutligen till The Lacuna. Den inhandlades på Bokmässan ifjol och har legat till sig ordentligt i bokhyllan. Så vacker som den är har den stått med framsidan utåt, vissa av mina böcker får göra det ibland, agera skyltex, bara för att jag tycker dom är så vackra. Men det var utsidan det. Insidan så.

The Lacuna (som för den som undrar bland annat kan översättas till "textlucka") utspelar sig i Mexico och i USA under 1900-talets första hälft. Det är en krönika över en för mig okänd mans liv, men människorna han lever med är högst kända. Som en ung pojkspoling får Harrison Shepherd plats hos den berömde muralmålaren Diego Rivera och hans (senare lika eller kanske ännu mer berömda) fru Frida Kahlo. Där får han hjälpa till med allt från att blanda spackel till att blanda tortillasmet. Han är en tystlåten pojke men vinner både Riveras och Kahlos respekt. Han har dock en del små konstigheter, han måste journalföra allt som händer i hans liv. Det är helt ok för paret ända tills de bjuder in Leo Trotskij som är på flykt undan Stalin, då måste Shepherd helt plötsligt sluta med sina anteckningar, för de kan innehålla information som är viktiga för Stalins män. Istället får han börja skriva Trotskijs texter, han blir hans sekreterare.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om handlingen här, ni som redan vet vad som hände Trotskij, Rivera och Kahlo kan också gissa sig till vad som hände Shepherd, men det är inte det intressanta här.

Det fantastiska är hur Kingsolver beskriver denna tysta, lugna man och hur allting vävs samman på slutet. Jag grät de sista tio sidorna, inte så mycket på grund av ett sorgligt slut, utan på grund av hur vackert de var skrivna.

The Lacuna handlar om familjerelationer, vänskap, kärlek och sorg. Men den handlar också om politik, konst, krig och ekonomi. Och Kingsolver får detta att fungera, även om det är mycket.

En annat underbart drag men romanen är att eftersom den är uppbyggd av journalanteckningar, samlade från dagböcker skrivna under Shepherds liv, så utvecklas också språket. Från början är det en liten pojke som skriver om sina dagar när han hänger med kocken Leandro i köket och dyker i vattnet med sina simglasögon. Mot slutet är Shepherd en erkänd författare och hans texter är väldigt mycket mer eftertänkta, och med annat fokus.

Jag var tvungen att ta reda på om denne Harrison Shepherd existerat på riktigt, i en intervju med Kingsolver kan man läsa mer om det, om man vill.

Det är en helt fantastisk läsning. Och det är mycket läsning och det är en läsning med eftersmak, för den håller fortfarande i sig. Det är den bästa litterära känslan, jag saknar fortfarande Harrison Shepherd.

Jag hade inte läst något av Kingsolver innan, men jag är nu helt övertygad om att jag måste läsa The Poisonwood Bible som kom för många år sedan.

Om man vill läsa en annan fin recension av The Lacuna, som jag verkligen tyckte satte ord på hur jag själv upplevde den, kan man läsa den på författaren Elin Boardys fina blogg Besattheten.

Och så slutligen, min allra starkaste rekommendation; läs The Lacuna. Det kommer att ta tid, men den är värd det, varenda minut.