Nu ska jag komma här och vara lite motvalls. Apropå det här om
milf lit som jag läste om hos soon-to-be-författare
Pernilla Alm och om
chick lit som jag hörde om
på radion med författaren Denise Rudberg och förläggaren Pia Printz.
Lite bakgrund: chick lit var genren som slog igenom år 2000. Det myntades av författaren
Chris Mazza 1995, men det var den brittiska bokindustrin som gjorde det till ett genrenamn ett par år senare.
Marian Keyes blev ledande författare inom genren men gillade inte facket hon hamnat i. Det gjorde inte heller
Denise Rudberg som kom ut med
Väninnan samma år. Båda författarna tyckte att genren var nedvärderande och nedsättande och att en motsvarande roman av en man inte skulle ha kallats exempelvis
lad lit (fast det gör den ju nu?).
Jag lever inte i er branch (bokförläggarbranchen) och kan inte säga hur det är, men ingen skulle väl på fullt allvar kalla en roman av exempelvis
Majgull Axelsson eller
Kerstin Ekman för chick lit? Och varför inte det då, om det nu är så att så fort en roman handlar om en människas olika faser och relationer i livet, förpassas den till genren chick lit.
Vad är det som gör att vissa romaner blir kategoriserade som chick lit?
Kan det vara humorn?
Kan det vara de självironiserande dragen?
Kan det vara den postfeministiska synen på kvinnorna?
Chick lit är humoristisk, självironiserande litteratur skrivna av kvinnor om kvinnor (och ibland män) och med någon typ av relationsförveckling, inte sällan utspelas handlingen i en storstad. Och
Rudbergs böcker handlar ju om just detta, det vill säga en kvinna som går igenom en ”fas”, och så är det väl just precis vad många andra chick lit-böcker handlar om också? Jag tycker inte att
någon författare ska stoppas in i en genre den inte vill vara i, men vilka är det som nedvärderar genren?
Marian Keyes säger själv att den är nedvärderade, men varför kan inte författarna (de kvinnliga gissar jag, som inte gillar genren) reclaima den på samma sätt som vad som helst? (som exempelvis
milf lit som då ska vara litteratur som vänder sig till sexiga medelålders kvinnor). Skriv bra chick lit så blir genrens rykte bättre. Enkelt så.
Och nej, om en man skulle skriva humoristiska, självironiserande böcker om män (och ibland kvinnor) så skulle det inte bli en chick lit, det skulle bli en lad lit. Inte en generationsroman, hallå.
Per Hagmans Cigarett (som var
Rudbergs exempel) kom 1991, långt innan chick lit fanns. Den är inte det minsta humoristisk eller självironiserande och killarna tar sig själva på alldeles för stort allvar. Den är ju närmast att jämföra med
American Psycho som kom samma år, och snacka om att vara en roman som kom med nåt nytt, nåt som chockade, och det var ju vad
Rudberg efterfrågade. Och alla kan ju inte skriva
high concept-litteratur. Då försvinner ju genren i sig själv.
Är det inte alltid så att man blir lite kränkt när någon stoppar en i ett fack man inte vill vara i? Hur bra det där facket än är? Eller? Jag blir själv lite sur när någon tillskriver mig en egenskap jag inte vill kännas vid, som jag inte själv godkänt.
Och så verkar författarna glömma bort en grupp människor här som lever lite för sig själv, jo alltså läsarna. Jag vet jättemånga läsare som skrattat till
Rudbergs bok
Väninnan och om en läsare benämner hennes böcker chick lit för att jämföra det med
Marian Keyes är ju inte det nedsättande. Det skulle inte vara det från min sida i alla fall.
Jag är en läsare, jag pratar inte om chick lit som något dåligt. Jag älskar chick lit. Jag älskar
Marian Keyes. Jag älskar
Kerstin Ekman. Jag gillar inte
Per Hagman. Oavsett genre. Jag gillade
Hungerspelstrilogin och
Twilight-serien fastän jag inte är speciellt förtjust i genrerna SF eller Fantasy. Tydligen lyckades jag hitta fram till dessa böcker trots att de hade ett för mig ”avskräckande” genrenamn. Så ge läsarna lite credd för att de själva kan avgöra vad som är bra och dålig litteratur utan att en genre på något sätt har förutbestämt det åt dem.
Dessutom; om det nu är så att genren är förlegad, förläggarna kallar det inte längre för chick lit utan för
Commercial womens’ fiction eller
Intelligent underhållning, så är det väl inget att tjafsa om?
Om det är nu är så att uttrycket
chick lit håller på att dö ut, kan man inte släppa det då? Alltså om ingen skriver i den genren, eller blir inföst i den mot sin vilja, varför älta?
Samtidigt kunde man 2008 läsa att
Lauren Weisberger, författaren till
Djävulen bär Prada, breddade genren genom sin nya bok
Chasing Harry Winston.
Sara Nelson, chefredaktör för Publishers Weekly, menar att genren har gått vidare till
chick lit 2.0.
Nelson skriver: ”The definition of chick lit has expanded to include some things that are a little more accomplished and grown-up and literary than what that term used to mean. At the same time, there's lot of that same old boy-meets-girl kind of thing.”.
Även
Sophie Kinsella, författaren till
En Shopoholics bekännelser, fick för bara ett par månader sedan
säga vad hon tycker om genren hennes böcker hamnar i, och hon är inte speciellt missnöjd, även om hon själv definierar sina romaner som
romantisk komedi.
Men det verkar finnas en utbredd allergi för vissa genres, vi kanske ska ta och kalla allt
dramatik bara, så blir alla nöjda. Jag vet i alla fall att den bästa läsningen för mig på sommarsemestern, det är en
Marian Keyes.
