Veckans deckarförfattare: Carin Gerhardsen

En av de här lite mer småputtriga deckarförfattarna som kommit på senare år är Carin Gerhardsen. Med småputtrig menar jag sådär lite lagom läskiga mord och inte fullt så nattsvart. Jag kan ha fel om Gerhardsen på den här punkten, då jag faktiskt bara läst den allra första deckaren i serien om Hammarbypolisen, men om de följande är av typ samma sort, håller jag fast vid min uppfattning. Spännade dock om jag läser flera och ändrar uppfattning. Johanna Ö på Bokhora har skrivit väldigt mycket om Gerhardsens deckare då dom hör till hennes favoriter. För dig som bor i Stockholm, och i synnerhet på Södermalm och söder om stan, kan det vara extra intressant att läsa då miljöerna är välbekanta.

Den första deckaren heter Pepparkakshuset och gavs ut 2008 på Ordfront förlag. Pocket kom senare på Pocketförlaget. Uppföljaren Mamma, pappa, barn kom 2009 och den tredje, Vyssan lull kom 2010, även dom två på Ordfront förlag respektive Pocketförlaget. Efter dessa tre deckare bytte Carin Gerhardsen förlag och från och med Helgonet, som kom 2011, ges hennes kriminalromaner ut på Norstedts förlag. Pocketförlaget fortsätter dock att ge ut hennes pocketutgåvor.

I slutet av mars i år kom Helgonet ut på pocket och i slutet av maj kom den femte deckaren i serien ut, Gideons ring. Har du läst de tre första kan du alltså slå till med två på raken såhär på försommaren.

Pepparkakshuset läste jag för två år sedan i bokcirkeln jag är med i. Samtidigt köpte jag Mamma, pappa, barn, men den blev aldrig läst. Kanske är det snart dags för den nu?

Veckans deckarförfattare: Håkan Nesser

Veckans deckarförfattare, som också får äran att vara dagens deckarförfattare såhär på Sveriges Nationaldag, är en av mina absoluta favoriter när det kommer till svenska deckarförfattare. Det är Håkan Nesser. Skulle nån säga att jag aldrig mer fick läsa en Nesser-deckare skulle jag bli ledsen.

Håkan Nesser har skrivit den fantastiska deckarserien om kommissarie Van Veeteren. Han verkar i den fiktiva staden Maardam. Jag har inte läst alla deckare med Van Veeteren i huvudrollen, men det är faktiskt lite medvetet. Jag vill nämligen ha dom kvar att läsa i framtiden. Just nu finns det ändå tillräckligt många Nesser-deckare att läsa utan att längtan efter Van Veeteren blir för stor.

De tio böckerna om Van Veeteren gavs ut under 10 års tid mellan 1993 och 2003. Däremellan skrev han också andra deckare och romaner som är väl värda att nämna, men jag hoppar faktiskt över dom nu. Jag har skrivit en väldig massa om Håkan Nesser i flera andra inlägg. Man kan läsa mer här om man är nyfiken.

2006 gav Nesser ut den första deckaren i en ny polisserie. Huvudrollen innehas av kriminalinspektör Gunnar Barbarotti. Även han arbetar i en fiktiv stad vid namn Kymlinge. Om Barbarotti har Nesser skrivit fyra deckare, den senaste heter De ensamma och gavs ut 2010. Den kom på pocket i september 2011 från Månpocket.

I höst kommer den femte deckaren om Barbarotti ut, Styckerskan från Lilla Burma ska den heta. Sedan 2006 har Nesser också givit ut två fristående kriminalromaner, Maskarna på Carmine Street och Himmel över London. Nesser har sedan länge bott stora perioder utomlands, både i New York och London, och dessa två kriminalromaner utspelar sig i respektive stad. Den senaste, Himmel över London, gavs ut 2011. Båda deckarna finns på pocket från Månpocket.

.
 I väntan på att Styckerskan från Lilla Burma gör entré lagom till bokmässan i år, får vi alltså nöja oss med Himmel över London i sommar. Eller någon gammal Van Veeteren-deckare kanske?

Orange Prize Winner 2012

Igårkväll utsågs årets vinnare av The Orange Prize for Fiction 2012. Du som läser den här bloggen regelbundet vet säkert det mesta om priset, men vill du veta mera kan du läsa här och här.

Vinnaren då?

Jo, det blev debutanten Madeline Miller med sin första roman The Song of Achilles.

Joanna Trollope & Madeline Miller Photo: Lefteris Pitarakis / AP 

Stort grattis! Hon hade också starka konkurrenter i årets kortlista.

Lite mer nyheter: det här var det sista året som Orange Prize for Fiction delades ut. På Orange Prize hemsida kan man läsa ett brev av en av grundarna - författaren Kate Mosse - där hon meddelar att ”all good things must come to an end”. Samarbetet med Orange är efter 17 år nu över, men förhoppningsvis kommer priset att leva vidare med en ny sponsor. Jag hoppas verkligen att det blir ett stort och bra företag som kan ta detta pris ännu längre, för det är nämligen ett väldigt viktigt litteraturpris! Att priskommittén redan nu diskuterar nya sponsorsamarbeten ser jag som mycket positivt.

Veckans deckarförfattare: Sofie Sarenbrant

Veckans deckarförfattare (som egentligen skulle bli förra veckans deckarförfattare, men då var jag på kurs och det var soligt och varmt ute, fanns alltså ingen tid över för bloggning. Nu när nordanvindarna åter börjat blåsa kan man sitta inomhus och skriveliskriva igen) är Sofie Sarenbrant.

Jag skriver om Sofie för att jag så många gånger har tänkt börja läsa hennes deckare, men inte kommit till skott. Alltid är det nån annan jäkla bok som lägger sig i vägen. Hur blir det så?

Sofie Sarenbrants debut, Vecka 36, kom ut på hösten 2010 på Damm förlag. I mars 2011 släpptes den på pocket på Ponto pocket. Den utspelar sig i det lilla fiskeläget Brantevik på Österlen.

I april 2011 kom uppföljaren ut, I stället för dig, som utspelar sig 16 år senare. Även den är utgiven på Damm förlag och i början av mars i år kom den ut på pocket på Ponto Pocket.

Nästan samma dag som I stället för dig kom ut på pocket, släpptes Sofie Sarenbrants tredje deckare, som den här gången ustpelar sig på SPA Yasuragi Hasseludden utanför Stockholm. Vila i frid heter den, och den 3 september i år kommmer den på pocket!

Tre sommardeckartips således!
Och glöm inte att spana in Sofies blogg på Amelia.

Går inte

Vissa böcker går inte att läsa långsamt.
Vissa böcker går inte att läsa fort.
Så är det bara.

Varför valdes Toni Morrison?

Toni Morrison - Princetons Drottning, som hon kallas på Princetonuniversitetet - är en prosans mästare, trots hennes poetiska inslag.

Hon skriver om det svarta amerikanska folket som det vita amerikanska folket vill få oss att glömma. Hon skriver om det övernaturliga och får det att verka naturligt, hon skriver om det som hände förr, men som tyvärr också är aktuellt idag. Hon berättar om de innersta skamfulla känslorna som får oss att agera på sätt vi aldrig trodde vara möjliga, men så befinner sig också Morrisons huvudpersoner i omöjliga situationer.

”Jag placerar mina personer i situationer som kräver att de beter sig dramatiskt - för att klarlägga vad som driver dem” berättar Morrison (Helander, Lars Nobelpristagare! Personliga möten med nitton författare, Sveriges Radios förlag, 1998, sid 236).

Morrison, som själv inte blev drabbad av rasism som barn, fascineras oändligt mycket över vad som styrde de svartas liv och vad som gjorde deras liv till offer. Slaveri, förtryck och rasism blev hennes teman. Under 1990-talet tenderade Svenska Akademien att göra antirasistiska val av nobelpristagare, Toni Morrison var en av dom, Nadine Gordimer en annan, även om hon var vit. Skulle Morrison ha fått nobelpriset om hon inte hade var en svart amerikansk kvinna? Var hennes litteratur stor i sig själv, utan författarens karakteristika och egenskaper? Spelade det någon roll kan man undra? Kan man inte se det stora i att den litteratur som den vite amerikanske mannen ”glömt” ”inte läst” och ”inte var medveten om”, kunde få bevisa sin existens och sitt värde?

När Morrisons roman Älskade inte fick the National Book Critics Circle Award protesterade författare och kritiker i New York Times Book Review, det beskrevs som rasistisk manipulation. Boken vann dock Pulitzerpriset 1988 och Morrison fick sin revansch. (Lång, Helmer 100 Nobelpris i Litteratur 1901-2001, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 2001, sid 357).

Vi kommer inte ifrån att Morrison skriver om nödvändiga ting och hon gör det storartat.

Texten ovan var ett av mina examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, 7,5 poäng, VT12.

Bokhyllekompisar

I mina bokhyllor har jag några små kompisar som jag hejar på då och då. Dom får, tillsammans med utvalda bokomslag, stå modell i bokhyllorna. Dom är väldigt snälla och gör inte mycket väsen av sig, trots sin, ja identitet.

Detta fina vykort är en del av en inflyttningspresent som kom i sällskap med två fina orangea Penguinmuggar (såklart). Jag gillar verkligen tanken bakom det, då titeln får mig att tänka på den jag flyttade ihop med :-)

I min samling av Brombergs Nobelklassiker står denna lite speciella Matrjosjka-docka, inköpt i Tallinn. Någon som kan ryska kanske kan ge mig den maskulina benämningen då ett flicknamn på dockan inte riktigt passar här. Den uppmärksamme kan också se att dockan står framför Aleksandr Solzjenitsyns tegelsten Den första kretsen. Jag kan ärligt talat inte avgöra om det är en passande eller en direkt opassande placering. Om någon tar illa vid kan jag flytta den :-)

Den tredje kompisen är egentligen i sig tre kompisar. Dessa buddhor kommer från min sambo och innan dess vet jag inte varifrån de kommer, men jag har en svag aning om att det kan vara små presenter från någon restaurang? Hur som helst trivs dom verkligen där framför den eklektiska blandningen romaner. Att Grass, Grisham och George befinner sig på samma hyllmeter är ju inte så konstigt, men vad gör Allende där mitt i alltihopa?

Veckans deckarförfattare: Niclas Ericsson

Veckans deckarförfattare är, kanske något otippat, Niclas Ericsson. Otippat kanske för att det inte är en av Sveriges mest kända deckarförfattare och jag satte ribban lite med Anne Holt förra onsdagen, men det finns en koppling.

Niclas Ericsson är journalist och ledarskribent, senast i Dagens Nyheter. Han har också undervisat i journalistik på universitet i Rwanda (Källa: norstedts.se). Han har skrivit två deckare. Den första, Familjehemligheter, kom ut på Norstedts förlag 2009 och kom på pocket senare samma år. Huvudperson är journalisten Patrik som får möjligheten att skriva om ett mord. Patrik är homosexuell, och jag kan faktiskt inte komma på någon annan deckarhuvudperson, förutom just Anne Holts Hanne Wilhelmsen, som är det. Fler homosexuella karaktärer i deckare, om jag får be! (Där var kopplingen om någon fortfarande undrar). Någonstans har jag läst att Niclas Ericsson skriver i genren ”queer crime”, finns den eller hittade jag just på?.

2011 blev Niclas Ericsson dubbelt bokaktuell, han släppte uppföljaren till Familjehemligheter, Turkish Delight, och så gav han även ut en kokbok, Mat för dig som tränar, båda på Norstedts förlag. Den 24 februari i år kom Turkish Delight ut på pocket, nu på Pocketförlaget.

Kolla gärna in Niclas Ericssons blogg!

Skärpning och skämmes!

Nu har kultursidorna i både DN, Svenskan, Arbetarbladet(?) och VK skrivit artiklar om den häringa genren Romance, som är så stooor i exempelvis Storbritannien och som tydligen inte finns i Sverige. Eller, den är på frammarsch menar dom, genom översatta Harlekin-romaner.

Men alltså gammelmedia, hur kan ni ta en mossig TT-nyhet sådär och bara publicera vidare utan egen research? Vi har visst romance-litteratur i Sverige, inte minst tack vare den strålande romanceförfattaren Simona Ahrnstedt som 2010 debuterade med sin Överenskommelser. Hur kan ni inte ha koll på det? Och hur kan ni inte ha koll på att hon kommer ut med en ny roman i höst? Va?

Den enda ni hade behövt göra var att googla på "romance litteratur" så Poff! hade ni hamnat på Simonas sida och blivit lite upplysta!

I sanningens namn ställer jag mig också lite frågande till pressavdelningen på Damm förlag, jag vet ju att Simona gillar sitt förlag, men samtidigt, hur kan ni inte ha reagerat och agerat på detta?

Skärpning och skämmes!

Positivt laddat själstillstånd

Naturen, människan, musiken. Tre ord som rasar emot mig när jag tänker på Tomas Tranströmers diktning.

Det som står mig närmast är människan, det som fascinerar mig mest är naturen och det jag behärskar minst är musiken. Så vad är det då som gör att den del av Tranströmers lyrik som jag uppskattar mest är de som handlar om musiken, om klangerna, om tonerna?

Min teori är att dessa dikter har ett relativt positivt och optimistiskt budskap, något som jag kanske inte så ofta annars hittar i Tranströmers diktning, men som jag känner finns där när musiken nämns. Kanske är det till stor del projicering från min sida, men jag ska försöka finna några exempel som stöd för min teori.

Jag läser Staffan Bergstens essä Klangsalighet och finner då i en rad dikter detta med klang. Ordet ”klang” har för mig en väldigt positiv betydelse. Det signalerar nyans, tonarter, ackord. Det ger ett budskap om komplexitet och uppfyllande. Något som är komplett. Och det verkar som att min teori håller måttet. Bergsten skriver att ”antingen de [klangerna i Tranströmers lyrik] är av konstnärligt eller naturligt ursprung står de för själstillstånd vilkas art och innehåll kan skifta men som genomgående har en starkt positiv känsloladdning. De är ofta förknippade med fullhet, frihet lyftning och hopp.” (S. Bergstrand, Den trösterika gåtan, 1989).

Och i en rad dikter finner jag vad jag söker.

Ur ”Schubertiana”:
och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar.

Här ryms ett helt liv i ett ackord, i en klang.

Ur ”C-dur” (som är min personliga favorit):
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Snön faller, ut i nysnön kommer en nyförälskad man, kärleken har tonarten C-dur.

Ur ”Allegro”:
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig, stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Här beskriver Tranströmer själv klangen som något positivt, att klangen signalerar frihet.

Ur ”Klangen”:
Kyrkklockornas klang gick till väders buren av segelflyg-
planens milda hävarm.
De lämnade kvar en väldigare tystnad på jorden
och ett träds lugna steg, ett träds lugna steg.

Här finns ännu fler positiva element kopplat till klangen; mildhet, tystnad och lugn. Ro och harmoni.

Ur ”Stationen”:
Här sväller klagen ofattbart; ett åsknedslag,
en domkyrkoklockklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger, Ni ska minnas det. Res vidare!

Styrkan och kraften från klangen som får människan att resa vidare, röra på sig, upptäcka.

Så visst är det så, att i de dikter där klangen får ta plats, där finns också det positivt laddade själstillståndet.

Texten ovan var ett av mina examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, 7,5 poäng, VT12.

Veckans deckarförfattare: Anne Holt

Jag inleder serien Veckans deckarförfattare med Anne Holt, både för att jag gillar hennes deckare väldigt mycket och för att det var rätt länge sen jag skrev något om henne här på bloggen, märker jag när jag kollar.

Anne Holt, en av Norges största deckarförfattare, har skrivit två deckarserier. Den första med Hanne Wilhelmsen som huvudkaraktär, den andra med Inger Johanne Vik.

Jag har läst alla deckare om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen, de är bland de bästa deckare jag läst. Rekommenderas starkt om man gillar riktiga polisdeckare med lite svärta. Alla finns på pocket sedan länge, men jag vill braska för att någon kanske har hunnit sålt slut. Den åttonde och sista boken, 1222 över havet, är ett mystiskt Slutna-rummet-mysterium.

Hanne Wilhelmsen

1. Blind gudinna, 1993
2. Saliga äro de som törsta..., 1994
3. Demonens död, 1995
4. I lejonets gap, 1997
5. Död joker, 2000
6. Utan eko, 2001
7. Bortom sanningen, 2003
8. 1222 över havet, 2008

Inger Johanne Vik är Holts senaste karaktär, hon är kriminolog och gift med kommissarien Yngvar Stubø, så naturligt nog handlar det även här om brott och utredningar. Dessa deckare är om möjligt snäppet bättre än de om Hanne Wilhelmsen, kanske tycker jag så för att de handlar mer om gärningsmannaprofiler och psykologi. Sånt fänglsar mig. Av den här serien har jag läst alla förutom den sista, Frukta inte, som kom på pocket för något år sedan.

Inger Johanne Vik

1. Det som tillhör mig, 2001
2. Det som aldrig sker, 2004
3. Presidentens val, 2007
4. Frukta inte, 2009

Anne Holt har också skrivit ett par fristående romaner. Mea Culpa från 1997 som jag minns som en riktigt bra roman om skuld, moral, kärlek och passion. Och den senaste i raden från Anne Holt är Flimmer, som hon skrivit tillsammans med sin bror, Even Holt, som i vanliga fall arbetar som kardiolog. Flimmer kom ut förra året och kom på pocket den 17 februari i år. Det är en gastkramande thriller som handlar om hjärtkirurgi och medicinbranschen.

Anne Holt ges ut på Piratförlaget och pocketutgåvorna kommer från Pocketförlaget.

Vilken är din Anne Holt-favorit?

Veckans deckarförfattare!

Veckans deckarförfattare är en ny serie med inlägg på bloggen. Varje onsdag kommer ni att kunna läsa om en pocketaktuell deckarförfattare, eller kanske mest om deras deckare. Jag har alltid gillat att läsa serier, med tanke på hur många deckarförfattare det finns och hur produktiva de är, så finns det många som jag aldrig hunnit läsa fler än den första delen, om ens det. Så den här serien kommer att handla om både deckarförfattare jag läst och gillat, och sådana jag skulle vilja läsa.

Första inlägget i serien Veckans deckarförfattare ser ni alltså här imorgon!

Hur viktig är författaren?

Inom ramen för kursen Nobelpriset i Litteratur som jag (och dessutom några andra bokbloggare) läste i vintras skrevs en hel del foruminlägg. Ett av dessa, skrivet av Marie bakom bokbloggen Mimmimariesböcker, handlade om den store Shakespeare och om vad som skulle hända om det kom fram att det inte var Shakespeare som skrivit de dramer han är så känd för.

Jag tyckte det var en oerhört fascinerande fråga.

Jag började genast tänka på Bibeln. Dessa texter som på något sätt ska stå för sanning, eftersom ett antal olika författare har beskrivit samma sak, på samma sätt, inspirerade av Gud. Och så uppstår självklart frågan; är Bibeln sann? Och det är den ju i så motto att den existerar. Och även om det som står i Bibeln, och nu tänker jag på Nya testamentet, inte är sant, så är ju kreativiteten och uppfinningsrikedomen rent fantastisk hos de olika författarna, förment främst aposteln Paulus.

Och hur var det då med dessa fyra herrar som författade evangelierna? Vilka bevis finns det för att dom skrev berättelser utifrån varandra oberoende källor och hur viktiga är bevisen? För mig personligen som inte är kristen spelar författaren i stort sätt inte någon annan roll än att det till en skriven text alltid skall finnas en författare. Det vill säga, en text existerar inte utan en eller flera författare, men mer än så krävs det inte. Jag menar att här lever texterna sina egna liv och för mig finns ingen anledning att kritisera texternas äkthet, oavsett författare. Detta för att jag inte behöver ta ställning till texternas inspirationskälla. Det är för mig inte viktigt huruvida varje ord, eller varje budskap är Guds inspiration, texterna är i sig oerhört intressanta.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, att om vi får bevis för eller påståenden om att Shakespeare inte skulle vara upphovsman till sina dramer, att Homeros inte skulle vara den ursprunglige författaren till Iliaden och Odyssén (traderad eller ej), så skulle inte texternas vikt eller äkthet försvinna i och med det. Texterna behövde ha en författare för att komma till liv, men de behöver verkligen inte en författare för att fortsätta leva.

Texten ovan var ett av mina examinerande foruminlägg från kursen.

Recension: Alltid du

Författare: Pernilla Alm
Titel: Alltid du
Utg.år (Utg.år pocket): 2012
Förlag: Printz Publishing

Jag fick boken i min hand i torsdagskväll. Från författaren. I fredags började jag läsa. Mitt på dagen i måndags var den utläst. Jag har gått hela helgen med en obehagskänsla i kroppen.

Alltid du är Pernilla Alms debutroman om Caroline. Caroline är gift med sin underbare Mårten, de har två underbara små döttrar och de bor i ett underbart hus de byggt själva. Nu är det ju så att lycklig, det kan man bara vara i korta stunder, så allt detta underbara blir efter ett tag en vardag för Caroline, en vardag hon rätt snabbt blir less på.

Så praktiskt då att äventyret Adam dyker upp. Adam, den första förälskelsen som hon 15 år senare inte verkar ha kommit till closure med. Adam, som genast vill tillbringa sin korta föräldraledighet med Caroline, som nästlar sig in i hennes tankar och som helt plötsligt erbjuder henne ett jobb i sitt (nåja, hans frus) företag.

Mer kan jag inte berätta, jag kan inte paja läsningen liksom, men det betyder också att jag inte kan berätta så mycket om vad jag känner.

Pernilla Alms debut är en dialogfylld relationsroman som inte släpper greppet om mig. Jag vill veta hur det går, på gott eller ont. Ibland får jag känslan av att vilja bläddra framåt, jag blir rastlös och vill veta hur det slutar, men måste snabbt bläddra tillbaka, vill ändå inte missa några detaljer.

Såhär ett par dagar senare har Alltid du fortfarande inte släppt greppet, jag tänker på Caroline (mest) och Adam, och ryser till lite. Och springer och pussar på Peter P.

Alltid du är lite av ett wake up call tror jag. Det kan vara lite förrädiskt, det där underbart vardagliga livet. Om spänningen dyker upp vid rätt (eller ja, fel) tillfälle, kan det få läskiga konsekvenser.

Så mina uppmaningar är:
1. Köp och läs Alltid du!
och
2. När vardagen blir lite grå; köp en trisslott, häll upp ett glas bubbel och beställ ett par dyra skor på internet (ett par du kan returnera inom 14 dagar). Lite lagom spänning är ju helt ok :-)

Alltid du finns i en bokhandel nära dig från och med typ nu!

Grattis Anna!

Idag släpps två underbara romaner på pocket från Brombergs förlag.

 Moderspassion av Majgull Axelsson

 Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

(som också går att få i Excess-format)

Det får också bli dagens boktips till min fina vän Anna som fyller år idag! Grattis!

Just nu...

...en grå torsdag i april, med stor potential att bli en toppenkväll...

...läser jag:
For the Sake of Elena av Elizabeth George till och från jobbet. Den sjätte delen i serien om Lynley & Havers. En äldre deckare som jag missat.
What I loved av Siri Hustvedt innan jag ska somna.

 ...tror jag att jag ska läsa den här boken till näst: Hemsöborna av August Strindberg. För att det är Strindberg-året i år.

...borde jag: skriva några inlägg att posta till fin webtidning om litteratur.

...är jag nyfiken på: Gillian Flynn. Har inte bestämt mig om jag ska läsa på engelska eller svenska då två av hennes böcker kommer ut på Modernista i år.

...längtar jag efter: Alltid du av Pernilla Alm. Som jag kommer att få i min hand signerad ikväll på en mycket efterlängtad releasefest!

Enkät inspirerad av Bokbabbel!

Faktiska böcker

Jag läser inte så ofta faktaböcker, de tråkar ut mig, jag behöver handling. Jag önskar att det inte var så. Fackböcker på pocket som jag skulle önska att jag gillade är exempelvis dessa:

Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt. Om åren som kidnappad av Farc-gerillan. Sex år var hon fången, fem gånger försöker hon fly. Kom ut på pocket från Norstedts den 29 februari.

Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va stor av Klas Gustafson. För att jag älskar Gösta Ekman. Mest hans roll som Sickan i Jönssonligan, men för mycket annat också. Kom ut på pocket från Leopard förlag den 17 april.

Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Augustprisvinnaren i facklitteraturklassen 2011. Brevväxlingen mellan Otto och hans föräldrar. Otto blir dräng hos familjen Kamprad i Småland medan familjen blir kvar i Wien och sedan dör i Förintelsen. Otto blir vän med Ingvar trots deras politiska och ideologiska motsättningar. Kom ut på pocket från Natur & Kultur den 17 april.

Och kolla hur fint omslagen matchar varann i svart, vitt, gult och orange.

Bästa trion

Det finns en trio författare som jag känner lite mer speciellt för. Om man vill kan man diskutera epitetet författare här då de i skrivandes stund har gett ut två, respektive en, respektive noll böcker. Men jag väljer att inte göra det eftersom när det här året är till ända, kommer det istället vara tre, två, en :-)

Författarna jag talar om är de underbara kvinnorna Malin Persson Giolito, Simona Ahrnstedt och Pernilla Alm. Under de drygt tre år som jag har bloggat har jag också följt dessa härliga kvinnors bloggar och sett deras älskade romaner växa fram.

Malin började blogga ungefär samtidigt som jag, hösten 2008 och det var där jag "träffade" de andra två. Malins blogg är en av de bästa jag läst, på så många plan. Sen slutade hon blogga. Sen började hon blogga igen. Det var det ingen som tyckte var dåligt.

Simona började i och för sig inte att blogga förrän hennes bok var utgiven och redan hade gjort succé, hon var ju lite fegis på det viset, men det hindrade henne inte från att i princip överta kommentarsfälten hos Malin och Pernilla. Det var det ingen som tyckte var dåligt. Snarare tvärtom. Att läsa Simonas kommentarer kunde ibland vara mer än halva behållningen.

Pernillas (som var först av oss alla att börja blogga, hon bloggade om sitt husbygge också minsann) blogg har genomgått en transformation skulle man kunna säga. Från att länge ha varit bloggen Skrivarmamma, om en mamma (kvinna!) som drömmer om att ge ut en bok, blev den Pernilla Alm, bloggen av den snart utgivna författaren. Stilen på inläggen är dock inte nämnvärt förändrade. Det är det ingen som tycker är dåligt.

I år ger dessa tre ut varsin roman, 2012 kommer med andra ord att bli ett hejdundrande läsår.

Först ut är Pernilla som ger ut sin debutroman Alltid du, den 4 maj på Printz Publishing. Kolla så fin den är! Och kolla Pernilla också!

Foto: Kristofer Samuelsson

Sedan kommer den hett efterlängtade uppföljaren till succén Överenskommelser. Simonas andra romanceroman, Betvingade, kommer den 6 augusti! Omslaget är läckrast ever, Simona är också rätt läcker läckrast ever.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Och så i oktober, närmare bestämt den 12 oktober, kommer Malins tredje roman, Bortom varje rimligt tvivel! Åh, det hör man ju på den titeln vad det kommer handla om eller hur? Efter Bara ett barn som jag snyftade mig igenom sist så vet man ju vad man har framför sig. Tyvärr finns inget omslag att hitta till denna juvel ännu, så ni får nöja er med  Har hittat omslag till skapelsen också, kommer här, tillsammans med en vajer bild på Malin. Inte så dåligt alls det!

Grattis alla tre! Jag gillar er!

Vilken Strindberg?

Jag ska försöka mig på att läsa lite Strindberg i år. Jag har aldrig läst något av honom innan, förutom säkert nån påtvingad text under gymnasiet. Men det är ju ändå Strindberg-året i år. För enkelhetens skull kommer jag att börja med de böcker jag har hemma; Hemsöborna och En dåres försvarstal (som ju blivit utvald till årets Stockholm Läser-bok). Men jag undrar, han har ju skrivit så ofantligt mycket denne karl, vad är det för alster jag inte får missa, eller bör läsa? Och ni får gärna motivera era svar.

Marian Keyes är tillbaka!

Tre år efter The Brightest Star in the Sky kommer Marian Keyes tillbaka med en avslutade roman om systrarna Walsh. Den här gången kommer det att handla om privatdetektiven Helen. The Mystery of Mercy Close, som kommer ut i september i år, är den första roman som Marian Keyes ger ut efter en lång depression som varat i över tre år. Säkerligen har den varat längre, men det känns som hon är på väg tillbaka nu, i och med att hon kunnat skriva en ny bok. Så chick lit-vänner; (ni som inte tycker genren är så nedvärderande) den 13 september får vi återigen skratta och gråta med systrarna Walsh!

Upcoming from Barclay

Näst efter Harlan Coben, när det kommer till thriller-författare, så har vi Linwood Barclay. Jag trodde länge, ja tills för nåt år sen eller så, att Linwood var en kvinna. Tyckte namnet passade på en kvinna. Var glad över att en kvinna skrev så häftiga thrillers. Blev lite besviken när jag upptäckte hon var en man. Så kan det gå. Nåväl, Linwood Barclay skriver fristående thrillers precis som Coben. Han har också gett ut en serie om en privatdetektiv vid namn Zack Walker, de finns tyvärr inte översatta till svenska. Men de finns! Här till exempel. De fyra deckarna heter i kronologisk ordning Bad Move, Bad Guys, Lone Wolf och Stone Rain. Är det förresten någon som har läst dom, är det någe bra?

Men nu var det ju faktiskt inte riktigt det jag skulle skriva om.
Den senaste deckaren i raden, The Accident (2011), kom ut på engelsk pocket i början av mars. Men det finns redan en till på väg; den 27 september i år kommer Trust Your Eyes! Den handlar om en schizofren man som blir vittne till ett mord.

På svenska då? Jo, Pocketförlaget släppte i slutet på mars Morgonen hon försvann (Fear the Worst, 2009) på pocket. Och det kommer mera på svenska också! Den 24 maj kommer Vilseledd (Never Look Away, 2010) från Kabusa böcker.

Mycket att se fram emot om man gillar han Barclay alltså, både på svenska och på engelska.

För den utgivningstokige

Höstens utgivning från Norstedts och Bonnierförlagen (Albert Bonniers förlag, W&W, Forum, Minotaru, 2244, Mix förlag, Bonnier Pocket, Månpocket, Bonnier Carlsen, Bonnier Fakta och Rebus) finns nu att beskåda på nätet. Kolla in och anteckna datum!

Andra förlag har också lagt ut sina höstkataloger, bland annat Bazar och alla förlag under Forma Books.

Lite om Harlan Coben

Jag älskar thrillers och Harlan Coben är en av mina favoritförfattare inom genren. Man skulle kunna säga att om jag läser en thriller är det sannolikt 50 % chans att det är en Coben-thriller. Emellanåt läser jag någon del i hans lad lit-serie om sportagenten Myron Bolitar. Dom är lika spännande men med en rejäl gnutta grabbhumor som går oftast går hem hos mig.

I början av februari gav Månpocket ut För evigt dömd av Coben. På engelska heter den Caught och är en fristående thriller som kom ut 2010. Lästips inför långhelgen som vi bjuds på till Valborg. Det brukar bara rassla till så har man läst klart hans deckare.

Coben har precis kommit ut med en ny fristående deckare också, Stay Close heter den och jag gissar att den kommer på engelsk pocket inom nåt halvår eller så. Jag återkommer nog till det, var så säker.

För den som gillar Cobens serie om Myron Bolitar och vill läsa på svenska kan jag glädja dig att den tionde delen i serien, Live Wire, kommer ut på svenska på Forum förlag den 5 september i år, Livlinan heter den i översättning.

Ja, det var väl det hela.

Ingen Pulitzervinnare

Så snopet! Juryn för Pulitzerprisets skönlitterära kategori har inte lyckats enas om en vinnare! Mycket märkligt, det har inte hänt sen jag föddes. De tre finalisternas agenter och utgivare rasar över att ingen blev korad som vinnare då det brukar betyda stora försäljningsframgångar.

Finalisterna är:
David Foster Wallace - The Pale King
Karen Russell - Swamplandia!
Denis Johnson - Train Dreams

Det har hänt förut att juryn inte kunnat enas om en vinnare, men nu var det alltså 35 år sedan sist. Konstigt.

Orange Prize Shortlist 2012

Hämtat från den officiella hemsidan för The Orange Prize for Fiction:
Årets kortlista för The Orange Prize for Fiction är tillkännagiven! Priset är inne på sitt sjuttonde år och nu kan man hämta information både på Twitter och på deras frekvent uppdaterade facebooksida.

De nominerade titlarna är:

1. Ann Patchett - State of Wonder
2. Anne Enright - The Forgotten Waltz
3. Cynthia Ozick - Foreign Bodies 
4. Esi Edugyan - Half Blood 
5. Georgina Harding -  Painter of Silence
6. Madeline Miller - The Song of Achilles Debutant!

Paperback Lover’s kommentar:
Bara en debutant på listan, men också två väldigt välkända namn, Anne Enright, som vann Bookerpriset 2007 för The Gathering, och Ann Patchett som vann Orangepriset 2002 för Bel Canto (recension). Ingen har någonsin vunnit Orangepriset två gånger, undrar om Patchett blir den första?

Vinnaren presenteras på en prisceremoni den 30 maj.

1Q84

Haruki Murakamis största litterära verk någonsin, trilogin 1Q84, kom ut på svenska under 2011 på Norstedts förlag. Nu har de första två delarna kommit ut på pocket också. Den första delen kom den 13 mars och den andra kom idag, den 13 april. Den tredje och avslutade delen kommer den 3 september. Snygga måste man väl säga, även om omslagen lite för tankarna till en James Bond-film, den där siluettgrejen ni vet.

IMPAC Shortlist 2012

10 romaner har nominerats till kortlistan för The 2012 International IMPAC DUBLIN Literary Award.

De nominerade titlarna är:

1. John Bauer - Rocks in the Belly
2. David Bergen - The Matter with Morris
3. Jennifer Egan - A Visit from the Goon Squad
4. Aminatta Forna - The Memory of Love
5. Jon McGregor - Even the Dogs
6. Karl Marlantes - Matterhorn
7. Tim Pears - Landed
8. Yishai Sarid - Limassol
9. Cristovão Tezza - The Eternal Son
10. Willy Vlautin - Lean on Pete

Den internationella juryn kommer att välja en vinnare som kommer att tillkännages den 13 juni 2012.

Paperback Lover’s kommentar: 
Först och främst lite förvånande att Emma Donaghues Room inte gick vidare till kortlistan. Men kanske har den redan vunnit alltför många priser nu. Kan också tillägga att jag inte har läst någon av titlarna eller författarna innan.

Rocks in the Belly är Bauers debutroman som vann The Indie Award för bästa skönlitterära debut 2011. Aldrig hört talas om.
Bergen blev långlistad till IMPAC-priset 2007 för sin roman The Time in between. The Matter with Morris är hans sjätte roman. Aldrig hört talas om.
Egans roman A Visit from the Goon Squad vann Pulitzerpriset 2011 och kommer att bli en tv-serie producerad av HBO. Den blev också nominerad till Orangepriset förra året. Mitt hetaste vinnartips som kommer i svensk översättning den 21 maj på Norstedts förlag, Huliganerna kommer på besök.
The Memory of Love av Forna blev förra året nominerad till Commonwealth Writer's Prize och gick också ända till kortlistan för Orangepriset samma år.
McGregor har tidigare nominerats till Bookerpriset för sina romaner If Nobody Speaks of Remarkable Things (2002) och So many Ways to Begin (2006).
Marlantes roman Matterhorn baseras på hans egna upplevelser under Vietnam-kriget och har vunnit Washington State Book Award i den skönlitterära klassen.
Landed är Pears sjätte roman. Han har tidigare varit nominerad till IMPAC-priset för In a Land of Plenty (1999) och Wake up (2004). Aldrig hört talas om.
2011 vann Sarids roman Limassol La Grand Prix de Littérature Policière, som är det största och mest prestigefulla kriminalromanspriset i Frankrike.
Tezza är en brasiliansk författare som skrivit ett antal romaner. The Eternal Son har vunnit en hel del priser i Sydamerikan och Brasilien. Aldrig hört talas om.
Vlautin är en amerikansk författare och sångare i ett band. Han har skrivit tre romaner. Aldrig hört talas om.

Så mitt bästa tips är A Visit from the Goon Squad, tätt följt av The Memory of Love.
Vad tror du?

Chick lit - ett dåligt namn på en bra genre?

Nu ska jag komma här och vara lite motvalls. Apropå det här om milf lit som jag läste om hos soon-to-be-författare Pernilla Alm och om chick lit som jag hörde om på radion med författaren Denise Rudberg och förläggaren Pia Printz.

Lite bakgrund: chick lit var genren som slog igenom år 2000. Det myntades av författaren Chris Mazza 1995, men det var den brittiska bokindustrin som gjorde det till ett genrenamn ett par år senare. Marian Keyes blev ledande författare inom genren men gillade inte facket hon hamnat i. Det gjorde inte heller Denise Rudberg som kom ut med Väninnan samma år. Båda författarna tyckte att genren var nedvärderande och nedsättande och att en motsvarande roman av en man inte skulle ha kallats exempelvis lad lit (fast det gör den ju nu?).

Jag lever inte i er branch (bokförläggarbranchen) och kan inte säga hur det är, men ingen skulle väl på fullt allvar kalla en roman av exempelvis Majgull Axelsson eller Kerstin Ekman för chick lit? Och varför inte det då, om det nu är så att så fort en roman handlar om en människas olika faser och relationer i livet, förpassas den till genren chick lit.
Vad är det som gör att vissa romaner blir kategoriserade som chick lit?
Kan det vara humorn?
Kan det vara de självironiserande dragen?
Kan det vara den postfeministiska synen på kvinnorna?

Chick lit är humoristisk, självironiserande litteratur skrivna av kvinnor om kvinnor (och ibland män) och med någon typ av relationsförveckling, inte sällan utspelas handlingen i en storstad. Och Rudbergs böcker handlar ju om just detta, det vill säga en kvinna som går igenom en ”fas”, och så är det väl just precis vad många andra chick lit-böcker handlar om också? Jag tycker inte att någon författare ska stoppas in i en genre den inte vill vara i, men vilka är det som nedvärderar genren? Marian Keyes säger själv att den är nedvärderade, men varför kan inte författarna (de kvinnliga gissar jag, som inte gillar genren) reclaima den på samma sätt som vad som helst? (som exempelvis milf lit som då ska vara litteratur som vänder sig till sexiga medelålders kvinnor). Skriv bra chick lit så blir genrens rykte bättre. Enkelt så.

Och nej, om en man skulle skriva humoristiska, självironiserande böcker om män (och ibland kvinnor) så skulle det inte bli en chick lit, det skulle bli en lad lit. Inte en generationsroman, hallå. Per Hagmans Cigarett (som var Rudbergs exempel) kom 1991, långt innan chick lit fanns. Den är inte det minsta humoristisk eller självironiserande och killarna tar sig själva på alldeles för stort allvar. Den är ju närmast att jämföra med American Psycho som kom samma år, och snacka om att vara en roman som kom med nåt nytt, nåt som chockade, och det var ju vad Rudberg efterfrågade. Och alla kan ju inte skriva high concept-litteratur. Då försvinner ju genren i sig själv.

Är det inte alltid så att man blir lite kränkt när någon stoppar en i ett fack man inte vill vara i? Hur bra det där facket än är? Eller? Jag blir själv lite sur när någon tillskriver mig en egenskap jag inte vill kännas vid, som jag inte själv godkänt.

Och så verkar författarna glömma bort en grupp människor här som lever lite för sig själv, jo alltså läsarna. Jag vet jättemånga läsare som skrattat till Rudbergs bok Väninnan och om en läsare benämner hennes böcker chick lit för att jämföra det med Marian Keyes är ju inte det nedsättande. Det skulle inte vara det från min sida i alla fall.

Jag är en läsare, jag pratar inte om chick lit som något dåligt. Jag älskar chick lit. Jag älskar Marian Keyes. Jag älskar Kerstin Ekman. Jag gillar inte Per Hagman. Oavsett genre. Jag gillade Hungerspelstrilogin och Twilight-serien fastän jag inte är speciellt förtjust i genrerna SF eller Fantasy. Tydligen lyckades jag hitta fram till dessa böcker trots att de hade ett för mig ”avskräckande” genrenamn. Så ge läsarna lite credd för att de själva kan avgöra vad som är bra och dålig litteratur utan att en genre på något sätt har förutbestämt det åt dem.

Dessutom; om det nu är så att genren är förlegad, förläggarna kallar det inte längre för chick lit utan för Commercial womens’ fiction eller Intelligent underhållning, så är det väl inget att tjafsa om?
Om det är nu är så att uttrycket chick lit håller på att dö ut, kan man inte släppa det då? Alltså om ingen skriver i den genren, eller blir inföst i den mot sin vilja, varför älta?

Samtidigt kunde man 2008 läsa att Lauren Weisberger, författaren till Djävulen bär Prada, breddade genren genom sin nya bok Chasing Harry Winston. Sara Nelson, chefredaktör för Publishers Weekly, menar att genren har gått vidare till chick lit 2.0. Nelson skriver: ”The definition of chick lit has expanded to include some things that are a little more accomplished and grown-up and literary than what that term used to mean. At the same time, there's lot of that same old boy-meets-girl kind of thing.”.

Även Sophie Kinsella, författaren till En Shopoholics bekännelser, fick för bara ett par månader sedan säga vad hon tycker om genren hennes böcker hamnar i, och hon är inte speciellt missnöjd, även om hon själv definierar sina romaner som romantisk komedi.

Men det verkar finnas en utbredd allergi för vissa genres, vi kanske ska ta och kalla allt dramatik bara, så blir alla nöjda. Jag vet i alla fall att den bästa läsningen för mig på sommarsemestern, det är en Marian Keyes.

Den sista från Reginald Hill

Den store brittiske deckarförfattaren Reginald Hill avled, 75 år gammal, den 13 januari i år. Hill blev mest känd som mannen bakom den berömda polisduon Dalziel & Pascoe, som också blivit en populär tv-serie, Ett fall för Dalziel & Pascoe. Hill hann skriva 24 deckare om deckarduon (exklusive novellsamlingar), fem deckare om den västindiske privatdetektiven Joe Sixsmith och utöver dessa skrev han även tjugotalet andra fristående deckare.

Den senaste (och antagligen och den sista) deckaren som han gav ut var The Woodcutter (2010). Den gavs ut på svenska på Minotaur Förlag med namnet Hämnden 2011 och den 10 februari i år kom den ut på pocket från Månpocket.

Hill blev nominerad till Bästa till svenska översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2010 för Dödsmässa (Midnight Fugue, 2009), den sista delen om Dalziel & Pascoe. Redan 1995 mottog han The Cartier Diamond Dagger for Lifetime Achievement. Jag har inte läst en endaste deckare av Hill, det skall erkännas, men jag är väldigt medveten om hans produktion och har stenkoll på alla delar om Dalziel & Pascoe. Jag har lovat någon gång i den här bloggen tror jag, att Reginald Hill ska bli min pensionsläsning, men så kanske man inte bör tänka. Dags att börja samla på sig Dalziel & Pascoe-deckare redan nu istället?

Jag ser nu att bokus har en deckare med namnet Dalziel & Pascoe 1 på sin lista över kommande böcker, den ska komma ut den 30 augusti i år. Jag undrar jag om det är den sista Hill hann skriva klart innan han gick bort, eller om det är en nyutgåva av en tidigare deckare?

Vad tycker du om Reginald Hill?

2011 års bästa deckare på pocket

Jag har ju glömt att berätta!

2011 års Bästa svenska kriminalroman, Viskleken av Arne Dahl, har kommit på pocket. Den kom faktiskt redan den 10 februari.

Arne Dahl har en väldigt snygg och väl uppdaterad hemsida där det står allt om hans deckare, och om filmerna som bygger på hans kriminalserie om A-gruppen. Lästips! Den andra delen i hans nya serie om den sameuropeiska polisstyrkan Opcop, Hela havet stormar, kommer ut den 20 april.

En hel del av de nominerade titlarna till deckarpriset har också kommit ut på pocket, eller gör det inom ett halvår.

Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel kom på pocket den 23 november 2011.

Änglavakter av Kristina Ohlsson (som jag skrivit mer om här) kom ut på pocket den 25 januari i år.

Pojken i hiss 54 av Karin Alfredsson kommer ut på pocket den 25 juli. Semesterläsning alltså! (hittade inget omslag till den)

Den sista nominerade titeln är Eldvittnet av Lars Kepler, men den har inte fått något datum för pocketutgivning ännu.

Uppdaterad 2012-04-12: Eldvittnet av Lars Kepler kommer ut på Månpocket den 14 september!

Bok blir film blir bok

Nu mer än någonsin blir det film av böcker. Eller är det bara inbillning, jag är mer intresserad av böcker än av film, så kanske jag bara märker de filmer som det pratas om i bokvärlden. I och med att filmerna har premiär får böckerna en pånyttfödelse som heter duga. Vilket några förlag såklart vinner på och utnyttjar bra. Hungerspelen gick upp på biograferna i hela världen den 23 mars och samtidigt släppte Månpocket en nyutgåva av pocketen. Det var nog behövligt med en nytryckning och i det här fallet var ju filmomslaget helt dugligt som bokomslag också.

Den 17 februari har Jonathan Safran Foers vackra roman Extremt högt och otroligt nära biopremiär. Tom Hanks spelar en av huvudrollerna. Norstedts har i samband med det gett ut en ny glansigt röd pocketutgåva av boken.

För knappt ett år sedan hade Haruki Murakamis sorgliga och nyansfulla roman Norwegian Wood biopremiär. En oerhört vacker film som jag vill tipsa alla om att gå och se. Kanske på grund av filmen, eller bara kanske på grund av att boken sålt slut, så gav Norstedts den 21 februari ut en pocketnyutgåva av boken.

Norstedts ger den 14 maj ut en nyutgåva i pocket av Jack Kerouacs roman På väg (On the road). Filmen med samma namn, med bland andra Kristen Stewart, Kirsten Dunst och Elisabeth Moss i de kvinnliga huvudrollerna, går upp på Cannesfestivalen i maj. Till de svenska biograferna kommer filmen först den 24 augusti. Fint, så alla hinner läsa boken innan, inklusive mig själv.

Har ni tips på fler böcker som ska bli film?

Dagens boktips

 

OBS! Ej ett skämt.