Recension: Vi, de drunknade

Författare: Carsten Jensen
Titel: Vi, de drunknade
Org. titel: Vi, de drunknede
Utg. År (Org. år): 2009 (2006)
Förlag: Månpocket

I tisdags hade vi bokcirkelträff, vi diskuterade den senast lästa boken i bokcirkeln, Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Vi var inte så många som hade läst ut den 700 sidor långa krönikan över sjömännen från skeppstaden Marstal i Danmark. Marstal som under 1800-talet var väldigt betydande för den danska sjöfarten. Men vi få som hade gjort det var väldigt glada över att vi hade tagit oss igenom historien som börjar med det dansk-tyska kriget 1848 och slutar med andra världskrigets slut.

Det är svårt att sammanfatta 700 sidor, men jag ska göra ett försök. Staden Marstal har i alla år fostrat och utbildat sjömän. Pojkarna växer upp under sin mors stränga översyn och på ett sätt blir det som en befrielse när de runt 15 års ålder för första gången får mönstra på ett segelskepp och ge sig ut i världen. Många pojkar blir män på skeppen, de är hemma ett par månader åt gången för att göra sin fru med barn, men sina barn ser de inte mycket av. Deras söner växer upp med sin far sjömannen som sin största förebild och längtar till de själva blir gamla nog att börja segla.

Många av kvinnorna finner sig i sitt ensamma liv. Marstal är egentligen kvinnornas stad, flera månader per år finns det nästan inga män alls i Marstal. Men några av dem kan inte acceptera att deras liv bara går ut på att vänta och oroa sig. Förbereda sig på att den här gången kanske skeppet aldrig återvänder. En av dem vill förbjuda sin son att överhuvudtaget bli sjöman, men i hennes önskan och iver att avveckla sjöfarten i Marstal så förvärrar hon situationen för alla. Hennes son blir såklart sjöman och hon dödförklarar honom för att slippa förbereda sig för att han ska försvinna på havet.

Det här är en av alla fantastiska historier i Vi, de drunknade. Vi får följa några av Marstalborna mer än andra. Personligen gillade jag historierna som utspelar sig på haven mer än det som händer i staden. Men samtidigt blir det viktigt för balansen att man förstår hur de som blir kvar i Marstal ser på sjöfarten och hur den utvecklas under århundraden. Man får följa träskeppen blir avlösta av stålskeppen, som i sin tur blir ersatta av ångfartygen och senare dieselbåtarna.

De sista hundra sidorna är fantastiska, de sidorna gör det klart värt att slutföra Vi, de drunknade, om man av någon anledning inte föredrar böcker på mer än 500 sidor.