Tomas Tranströmer

För ett par veckor sedan tittade jag på Gokväll, det var den 16 september och Henning Mankell var middagsvärd. Det var den där programpunkten ni vet när en gäst får bjuda in fyra gäster till en fiktiv middag. Mankell valde då att bjuda in Tomas Tranströmer, men tätt intill hans stol fanns en stol till. Mankell sa som så att "där sitter alltså fru Monica och hon är naturligtvis gäst, men framförallt kanske hennes man Tomas Tranströmer, vår allra i särklass största poet som lever idag". Mankell berättade att "han har drabbats av svårigheter att uttrycka sig, och jag vill så förfärligt gärna ha honom med" och "han är faktiskt en av dom författare i världen jag beundrar allra mest."

När jag hörde detta tänkte jag att det var då väl själva tusan om han inte får nobelpriset i år. Och så blev det. Jag är väldigt glad för det även om det för min egen litterära upplevelse inte är någon höjdare. Jag har det inte lätt när det kommer till lyrik och poesi, men jag jobbar på det.

Framför mig på bordet nu ligger Tranströmers Samlade Dikter 1954-1996, och den är inte panikshoppad idag, på pärmens insida står det 24/2-2009, vilket för de flesta bokmalar är detsamma som bokrean. Den är relativt oläst även om den legat på mitt nattygsbord i omgångar (tips från Malin). Den har stått i hyllan ett tag nu, men får nog allt hamna bredvid sängen igen.

I min bok 100 Nobelpris i Litteratur 1901-2001 av Helmer Lång från 2001, spekulerar Lång på sista sidorna om vem han tror ska få Nobelpriset 2001. Först på hans lista kommer Yasar Kemal (som bland annat skrivit Låt tistlarna brinna!), sen kommer Carlos Fuentes och hans tredje och sista kandidat är Mario Vargas Llosa. Och där fick han ju sedermera rätt.
Men så skriver han: "Sverige då? Ja, enstaka entusiaster framhäver fortfarande Astrid Lindgren och Tomas Tranströmer, båda förvisso i och för sig väl förtjänta. Men tiden har gått dem förbi."

Ack nej Lång, där hade du fel!

Men det får mig att fundera, hur länge har egentligen Tranströmer funnits med i spekulationerna? Det här var ju 10 år sedan, och då var Tranströmer redan borträknad. 1996 kom han ut med Sorgegondolen som också vann Augustpriset och Tranströmerpriset instiftades 1997. Kanske var det efter det, som svenskarna började hoppas på Nobelpriset för Tranströmer?

I Litteraturhistoria, min kursbok i litteratur från gymnasiet, från 1989, fjärde upplagan tryckt 1992, finns följande att finna om Tomas Tranströmer (på sid 446 av 455, alltså typ sist i boken):

"
Nordlig storm. Det är den tid när rönnbärs-
klasarna mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Det här är en dikt av Tomas Tranströmer (f 1931), som debuter-
ade 1954. Han anknyter till fyrtiotalisterna genom sin förkärlek
för bilder med ett svårfångat associationsinnehåll. Den som
läser raderna här ovan tror sig först avnjuta ett okomplicerat
stycke naturlyrik, när plötsligt stjärnbilderna stampar in och
ger dikten en ny dimension; den handlar inte bara om svensk
rönnbärstid utan också om kosmos, universum."

 Rönnbär. 2011-10-06

Jag kan inte minnas att vi läste något av Tranströmer, däremot minns jag att vi läste om den svenska kriminalromanen delar av Sjöwall/Wahlöös verk. Men det stod inte att läsa i skollitteraturen. Klart är i alla fall att jag inte tror det finns någon som inte unnar Tranströmer priset idag och jag hoppas att han kommer att läsas mer i skolorna framöver.

Om ni vill se klippet med Mankell som middagsvärd kan ni kolla här, det var verkligen vackert och bra.


(Nu läser jag om reportrarna som år efter år har väntat utanför Tranströmers dörr och i år Äntligen! får gå in genom dörren. Och då kommer tårarna, faktiskt.)