Recension: Hur man botar en fanatiker

Författare: Amos Oz
Titel: Hur man botar en fanatiker - och om att skriva
Org. titel: How to cure a fanatic
Utg. År: 2009 (org. 2002)
Förlag: Månpocket

I mars läste jag Amos Oz för första gången. Lyrans jorden-runt-resa tog oss till Mellanöstern och jag styrde kosan mot Israel. Hur man botar en fanatiker är en samling essäer av en mycket intelligent författare som lyckas med konsten att fånga mitt intresse även när det inte är skrivet på prosa. Jag har tydligen odefinierbara aversioner mot faktaböcker och jobbar hårt på att ta mig igenom dom jag ger mig på. Men Oz’s korta essäsamling var oväntat underhållande att läsa.

Fanatism – enligt Oz – bottnar i en rädsla för förändring. Rädslan i sig ger dessa fanatiker en anledning att stävja förändringen hos människor runt omkring dem. Och här kan man verkligen göra bruk av uttrycket ”målen helgar medlen”. Lösningen – enligt Oz – är lika enkel som den är svår. Lösningen är att låta alla människor leva efter sina egna religiösa övertygelser, utan att försöka övertyga andra om att just deras religion är den enda rätta. Men det vet vi ju att den lösningen motsäger sig själv, då det krävs att övertyga en fanatiker om förändring för att komma närmare lösningen. Och att förändra en fanatiker, är nära nog omöjligt.

Man ska inte inbilla sig att fanatism är en fråga om ”fattiga och rika” tycker Oz. För då skulle vi behöva vänta oss terroristattacker från världens alla fattiga hörn. Och det gör vi ju inte, snarare är det dom rika som står för det. Fanatismen är gammal och finns överallt, Oz skräder inte orden när han anser att det är samma sak att spränga en abortklinik som att flyga två flygplan in i WTC. Oz talar om ”Jerusalemsyndromet”; människor kommer till Jerusalem, andas in den klara luften sedan drar de iväg och spränger en moské eller en synagoga eller så klättrar de upp på ett berg och profeterar. De kräver absolut och snabb frälsning. Så därför får Jerusalemborna stå ut med profeter i vartannat gathörn och en sprängd busskur i vartannat.

När Oz var liten fick han höra från sin egen farmor att det var lätt att se skillnaden mellan kristna och judar, alltså inte skillnaden mellan kristna och muslimer. Och därför var det också lätt att se hur de skulle kunna komma överens. De kristna tror att Messias har varit här och att han kommer att återvända. Judarna tror inte att Messias någonsin varit här, men de väntar också på honom. Och på grund av detta har många människor dött, många har blivit förföljda och torterade på grund av dessa motsättningar. Hans kloka farmor tycker att vi kan vänta och se. Om (när) Messias dyker upp här så kan vi höra om han säger ”Hej igen” eller bara ”Hej” och så får vi veta vem som har rätt och vem som behöver be om ursäkt. Fram till dess kan vi ju bara leva våra egna liv.

För att förklara detta använder Oz ett vackert, lättsamt och stundtals humoristiskt språk. Han använder historier som den om hans farmor ovan och han beskriver motsättningar mellan kristna, muslimer och judar med liknelser som de flesta kan ta till sig. Och det borde de flesta.