Recension: Bel Canto

Författare: Ann Patchett
Titel: Bel Canto
Utg. År (Org. år): 2008 (2001)
Förlag: Harper Perennial

Förra månaden läste jag den sjätte romanen i min Orange Prize Challenge; Bel Canto av Ann Patchett. Hon vann The Orange Prize for Fiction 2002.

Helt utan att förstå vad som väntar mig öppnar jag och läser den första sidan i Bel Canto. Drygt 300 sidor senare är jag både förundrad, omtumlad, förälskad, förbannad och besviken.
Förundrad över hur en roman kan handla om nåt så totalt annat än det man förväntat sig.
Omtumlad av berättartekniken som Patchett besitter.
Förälskad i flera av karaktärerna och även i deras romanser.
Förbannad över hur ett gisslandrama kan gå så långt.
Besviken på slutet.

Bel Canto, namnet på den italienska vokaltekniken som utvecklades under 1700- och 1800-talet har fått ge namn på denna roman, är baserad på en verklig händelse. Bakgrunden är denna:

7 december 1996 – Tupac Amaru-gerillan ockuperar den japanska ambassaden i Perus huvudstad Lima och tar ambassadpersonalen som gisslan. Efter fem månader låter den japanske President Fujimori regeringstrupper genomföra en blodig stormning av ambassaden och alla 14 rebeller dödas. I och med detta gisslandrama uppstår begreppet Limasyndromet.

Limasyndromet - motsatsen till Stockholmssyndromet. Ganska omgående blev det tydligt att förövarna inte var speciellt hårda och att de dessutom fattat tycke och sympati för de kidnappade. En efter en släpptes gisslan och när allt var sagt och gjort, hade endast en person dödats.

I Bel Canto händer detta. En rik och känd japansk företagsman är i ett fattigt sydamerikanskt land på affärsbesök. Hans födelsedag råkar infalla under besöket och landets presidentämbete vill hålla en födelsedagsmiddag i hans ära. För att locka honom till festen bjuder de in affärsmannens favorit; operasopranen Roxane Coss. När han får veta att hon skall sjunga på festen kan han inte tacka nej.

Värd för festen är landets president och platsen är vice presidentens residens. I sista sekund meddelar presidenten att han inte kommer. Vilken officiell anledning han ger spelar ingen roll, den inofficiella är att han vill stanna hemma och kolla på sin favoritsåpa. Den sänds varje dag, men varje tisdag är det en veckogenomgång som presidenten vägrar missa. Vice presidenten hoppar in som hans naturlige ersättare.

Efter middagen är det dags för Roxane Coss att sjunga. När hon precis avslutat en aria blir det svart i huset, och tyst. Och sedan upptäcker festdeltagarna att residenset är ockuperat av en gerilla. Gerillan vill ha presidenten, de ska ta honom ut i djungeln och samtidigt kräva frihet för många av gerillans släktingar som sitter i fängelse. Men när de väl förstår att presidenten inte är närvarande, stannar de kvar och de kräver av festens deltagare att göra detsamma.

Det här var en av de finaste historier jag läst, även om den innehåller en del klyschor och förutsägbara händelser. Det är en njutning att läsa och jag försöker flera gånger förstå hur människorna både i gisslan och i gerillan resonerar och tänker. Vissa av dem handlar direkt på känsla, vissa andra enbart rationellt, de mest spännande är naturligtvis de som väger in både och.

Och det här är ingen deckare eller thriller. Det är mera ett….romantiskt drama skulle jag vilja säga.
Återigen en roman som gör mig lycklig (om vi inte räknar slutet). Och som med nöje får mig att fortsätta läsa Orange Prize-vinnarna.

Om du har läst och recenserat Bel Canto får du gärna lämna länken i kommentarerna till det här inlägget så lägger jag till recensionen här.

Fler som läst Bel Canto:
Marias bokliv