Ruiner

Läser två böcker samtidigt just nu. De två sista som jag påbörjade 2010 och som aldrig tar slut. Ikväll läser jag detta:

Ur Ungdomens bröd av Heinrich Böll, sid 91-92

Tillsammans med henne hade jag lurat gubben på
ett långt slugare och mer inbringande sätt än i fråga
om de stulna kokplattorna: vi hade tjänat bra med
pengar på att bakom gubbens rygg schackra bort par-
tier av det skrot vi la beslag på, då jag i spetsen för en
skara arbetare sysslade med rivningsarbeten i ruiner
som hotade att rasa; många rum, dit vi tog oss upp på
långa stegar, var inte förstörda alls, och vi hade upp-
täckt badrum och kök där varenda spis, varenda varm-
vattensberedare, varenda skruv var som ny, hade hittat
emaljerade väggkrokar som det fortfarande hängde
handdukar på, spegelhyllor där det fortfarande låg
läppstift och rakapparater, badkar som fortfarande var
fyllda med vatten: vatten, i vilket tvållöddret avsatt
sig som ett slags kalkfällning, vatten där de i källaren
omkomna barnens gummidjur ännu flöt omkring. Jag
såg mig i speglar som människor speglat sig i några
minuter före sin död, och jag krossade i vrede och
vämjelse min egen spegelbild med hammaren, så att
silversplittret stänkte över rakapparat och läppstift;
jag drog proppen ur badkaret, vattnet störtade fyra vå-
ningar, och gummidjuren sjönk långsamt till botten i
det kalkslammiga karet.

Ur The Night Watch av Sarah Waters, sid 267-268

‘I thought --- But tell me, if this sounds like a lousy idea. I've been
working so long among ruins, om my own, I've forgotten all the
social niceties. But I thought you might like to come and look at
the house I've pitched up in, in Bryanston Square --- see what I've
been up to. The place has been empty for months, I'm sure no
one wold mind.’
‘I'd love to,’ said Helen.
‘Really?’
‘Yes!’

[...]

She took Helen to the door of a grim, tall, dilipidated house,
and put one of her keys into its lock. A stream of dust fell from
the lintel as she pushed the door open, and Helen went gingerly
inside. She was met at once by a bitter, damp smell, like that of old
wash-clothes.
‘That's just from the rain’, said Julia, as she closed the door and fid-
dled with the latch. ‘The roof's been hit, and most of the windows
blasted out. Sorry it's so dark. The electricity's off, of course. Go
through that doorway over there, it's a little lighter.’
Helen moved across the hall and found herself at the entrance
to a sitting-room, cast in a sort of flat twilight by a partly shut-
tered window. For a moment, until her eyes had grown used to
the gloom, the room looked almost all right; then she began to
see more clearly, and stepped forward, saying, ‘Oh! What an awful
shame! This lovely furniture!’ For there was a carpet on the floor,
and a handsome sofa and chairs, and a footstool, a table --- all of it
dusty, and heavily marked by flying glass and fallen plaster, or else
damp, the wood with a bloom on it and beginning to swell. ‘And
the chandelier!’ she cried softly, looking up.
‘Yes, watch your step’, said Julia, coming to her and touching
her arm. ‘Half the lustres have fallen and smashed.’
‘I thought, from what you'd said, that the place would be quite
empty. Why on earth don't people who own it come back,
and fix it up, or take these things away?’
‘They think there's no point, I suppose,’ said Julia, ‘since it's
half-way wrecked already. The woman's probably holed up with
relatives in the country. The husband might be fighting; he might be dead.’

På nåt sätt fick dessa två romaner äntligen sin mening för mig. Den första utspelar sig i efterkrigstidens Köln, tidigt 50-tal. Den andra utspelar sig under och efter kriget i London. Och i båda är den drabbade kärleken så närvarande. Jag undrar vad Böll och Waters skulle säga om de fick veta att min läsupplevelse av deras romaner gjorde sig så mycket bättre tillsammans än var för sig.