Beskedet kom sent på förmiddagen. Bertram von Ohler hade just kommit hem från en kort promenad och beredde sig på att äta en pastasallad, som Agnes gjort i ordning dagen innan, när telefonen ringde. Det var professor Skarp vid Karolinska Institutet.
von Ohler hade bara träffat honom flyktigt på några tillställningar. Därför var det något förvånande att han efter presentationen inledde med ordet bror, som om de var ordensbröder, vilket von Ohler betvivlade.
- Bror, jag har den stora äran och glädjen att meddela att professor emeritus von Ohler tilldelats årets Nobelpris i medicin.
- Trevligt för honom, var den enda von Ohler fick fram, oförmögen att sätta samman dessa enkla fakta till en begriplig sats.
- Hur sa? undrade Skarp.
Bertram von Ohler, det är ju jag, for det som en projektil genom hans huvud.
- Hur sa? fick han fram som ett eko.
Professor Skarp utelämnade bror, men upprepade i övrigt meningen ordagrant. När han inte heller denna gång fick någon annan respons än några tunga andetag, la han till något om att han förstod att det var en omtumlande nyhet, inte på något sätt oväntad, men ändå säkerligen avgjort svår att omdelbart ta till sig.
- Professor von Ohler, kära kollega...hur är det fatt?
- Tack bra. Och jag skulle just äta pasta.
- Nu får det bli något festligare, sa Skarp, och gav ifrån sig ett lättat skratt.
- Jag måste omedelbart ringa mina barn. jag ber att få återkomma.
- Självfallet. Bror kan säkert förvänta sig en anstormning av samtal och besök, så det kanske är klokt att meddela närstående först.
Som om någon dött, tänkte von Ohler.
- Bror vill inte höra motiveringen?
- Nej tack, jag tror jag förstår. Om ni nu ursäktar.
De avslutade samtalet och han skyndade till toaletten.
- Nu pissar jag som en Nobelpristagare, sa han högt, och lyckades pressa fram någora droppar ur sitt skrynkliga kön.
Ur Öppen grav av Kjell Eriksson
Det börjar närma sig nu....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar