Orange Prize Winner 2012

Igårkväll utsågs årets vinnare av The Orange Prize for Fiction 2012. Du som läser den här bloggen regelbundet vet säkert det mesta om priset, men vill du veta mera kan du läsa här och här.

Vinnaren då?

Jo, det blev debutanten Madeline Miller med sin första roman The Song of Achilles.

Joanna Trollope & Madeline Miller Photo: Lefteris Pitarakis / AP 

Stort grattis! Hon hade också starka konkurrenter i årets kortlista.

Lite mer nyheter: det här var det sista året som Orange Prize for Fiction delades ut. På Orange Prize hemsida kan man läsa ett brev av en av grundarna - författaren Kate Mosse - där hon meddelar att ”all good things must come to an end”. Samarbetet med Orange är efter 17 år nu över, men förhoppningsvis kommer priset att leva vidare med en ny sponsor. Jag hoppas verkligen att det blir ett stort och bra företag som kan ta detta pris ännu längre, för det är nämligen ett väldigt viktigt litteraturpris! Att priskommittén redan nu diskuterar nya sponsorsamarbeten ser jag som mycket positivt.

Veckans deckarförfattare: Sofie Sarenbrant

Veckans deckarförfattare (som egentligen skulle bli förra veckans deckarförfattare, men då var jag på kurs och det var soligt och varmt ute, fanns alltså ingen tid över för bloggning. Nu när nordanvindarna åter börjat blåsa kan man sitta inomhus och skriveliskriva igen) är Sofie Sarenbrant.

Jag skriver om Sofie för att jag så många gånger har tänkt börja läsa hennes deckare, men inte kommit till skott. Alltid är det nån annan jäkla bok som lägger sig i vägen. Hur blir det så?

Sofie Sarenbrants debut, Vecka 36, kom ut på hösten 2010 på Damm förlag. I mars 2011 släpptes den på pocket på Ponto pocket. Den utspelar sig i det lilla fiskeläget Brantevik på Österlen.

I april 2011 kom uppföljaren ut, I stället för dig, som utspelar sig 16 år senare. Även den är utgiven på Damm förlag och i början av mars i år kom den ut på pocket på Ponto Pocket.

Nästan samma dag som I stället för dig kom ut på pocket, släpptes Sofie Sarenbrants tredje deckare, som den här gången ustpelar sig på SPA Yasuragi Hasseludden utanför Stockholm. Vila i frid heter den, och den 3 september i år kommmer den på pocket!

Tre sommardeckartips således!
Och glöm inte att spana in Sofies blogg på Amelia.

Går inte

Vissa böcker går inte att läsa långsamt.
Vissa böcker går inte att läsa fort.
Så är det bara.

Varför valdes Toni Morrison?

Toni Morrison - Princetons Drottning, som hon kallas på Princetonuniversitetet - är en prosans mästare, trots hennes poetiska inslag.

Hon skriver om det svarta amerikanska folket som det vita amerikanska folket vill få oss att glömma. Hon skriver om det övernaturliga och får det att verka naturligt, hon skriver om det som hände förr, men som tyvärr också är aktuellt idag. Hon berättar om de innersta skamfulla känslorna som får oss att agera på sätt vi aldrig trodde vara möjliga, men så befinner sig också Morrisons huvudpersoner i omöjliga situationer.

”Jag placerar mina personer i situationer som kräver att de beter sig dramatiskt - för att klarlägga vad som driver dem” berättar Morrison (Helander, Lars Nobelpristagare! Personliga möten med nitton författare, Sveriges Radios förlag, 1998, sid 236).

Morrison, som själv inte blev drabbad av rasism som barn, fascineras oändligt mycket över vad som styrde de svartas liv och vad som gjorde deras liv till offer. Slaveri, förtryck och rasism blev hennes teman. Under 1990-talet tenderade Svenska Akademien att göra antirasistiska val av nobelpristagare, Toni Morrison var en av dom, Nadine Gordimer en annan, även om hon var vit. Skulle Morrison ha fått nobelpriset om hon inte hade var en svart amerikansk kvinna? Var hennes litteratur stor i sig själv, utan författarens karakteristika och egenskaper? Spelade det någon roll kan man undra? Kan man inte se det stora i att den litteratur som den vite amerikanske mannen ”glömt” ”inte läst” och ”inte var medveten om”, kunde få bevisa sin existens och sitt värde?

När Morrisons roman Älskade inte fick the National Book Critics Circle Award protesterade författare och kritiker i New York Times Book Review, det beskrevs som rasistisk manipulation. Boken vann dock Pulitzerpriset 1988 och Morrison fick sin revansch. (Lång, Helmer 100 Nobelpris i Litteratur 1901-2001, Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 2001, sid 357).

Vi kommer inte ifrån att Morrison skriver om nödvändiga ting och hon gör det storartat.

Texten ovan var ett av mina examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, 7,5 poäng, VT12.

Bokhyllekompisar

I mina bokhyllor har jag några små kompisar som jag hejar på då och då. Dom får, tillsammans med utvalda bokomslag, stå modell i bokhyllorna. Dom är väldigt snälla och gör inte mycket väsen av sig, trots sin, ja identitet.

Detta fina vykort är en del av en inflyttningspresent som kom i sällskap med två fina orangea Penguinmuggar (såklart). Jag gillar verkligen tanken bakom det, då titeln får mig att tänka på den jag flyttade ihop med :-)

I min samling av Brombergs Nobelklassiker står denna lite speciella Matrjosjka-docka, inköpt i Tallinn. Någon som kan ryska kanske kan ge mig den maskulina benämningen då ett flicknamn på dockan inte riktigt passar här. Den uppmärksamme kan också se att dockan står framför Aleksandr Solzjenitsyns tegelsten Den första kretsen. Jag kan ärligt talat inte avgöra om det är en passande eller en direkt opassande placering. Om någon tar illa vid kan jag flytta den :-)

Den tredje kompisen är egentligen i sig tre kompisar. Dessa buddhor kommer från min sambo och innan dess vet jag inte varifrån de kommer, men jag har en svag aning om att det kan vara små presenter från någon restaurang? Hur som helst trivs dom verkligen där framför den eklektiska blandningen romaner. Att Grass, Grisham och George befinner sig på samma hyllmeter är ju inte så konstigt, men vad gör Allende där mitt i alltihopa?

Veckans deckarförfattare: Niclas Ericsson

Veckans deckarförfattare är, kanske något otippat, Niclas Ericsson. Otippat kanske för att det inte är en av Sveriges mest kända deckarförfattare och jag satte ribban lite med Anne Holt förra onsdagen, men det finns en koppling.

Niclas Ericsson är journalist och ledarskribent, senast i Dagens Nyheter. Han har också undervisat i journalistik på universitet i Rwanda (Källa: norstedts.se). Han har skrivit två deckare. Den första, Familjehemligheter, kom ut på Norstedts förlag 2009 och kom på pocket senare samma år. Huvudperson är journalisten Patrik som får möjligheten att skriva om ett mord. Patrik är homosexuell, och jag kan faktiskt inte komma på någon annan deckarhuvudperson, förutom just Anne Holts Hanne Wilhelmsen, som är det. Fler homosexuella karaktärer i deckare, om jag får be! (Där var kopplingen om någon fortfarande undrar). Någonstans har jag läst att Niclas Ericsson skriver i genren ”queer crime”, finns den eller hittade jag just på?.

2011 blev Niclas Ericsson dubbelt bokaktuell, han släppte uppföljaren till Familjehemligheter, Turkish Delight, och så gav han även ut en kokbok, Mat för dig som tränar, båda på Norstedts förlag. Den 24 februari i år kom Turkish Delight ut på pocket, nu på Pocketförlaget.

Kolla gärna in Niclas Ericssons blogg!

Skärpning och skämmes!

Nu har kultursidorna i både DN, Svenskan, Arbetarbladet(?) och VK skrivit artiklar om den häringa genren Romance, som är så stooor i exempelvis Storbritannien och som tydligen inte finns i Sverige. Eller, den är på frammarsch menar dom, genom översatta Harlekin-romaner.

Men alltså gammelmedia, hur kan ni ta en mossig TT-nyhet sådär och bara publicera vidare utan egen research? Vi har visst romance-litteratur i Sverige, inte minst tack vare den strålande romanceförfattaren Simona Ahrnstedt som 2010 debuterade med sin Överenskommelser. Hur kan ni inte ha koll på det? Och hur kan ni inte ha koll på att hon kommer ut med en ny roman i höst? Va?

Den enda ni hade behövt göra var att googla på "romance litteratur" så Poff! hade ni hamnat på Simonas sida och blivit lite upplysta!

I sanningens namn ställer jag mig också lite frågande till pressavdelningen på Damm förlag, jag vet ju att Simona gillar sitt förlag, men samtidigt, hur kan ni inte ha reagerat och agerat på detta?

Skärpning och skämmes!

Positivt laddat själstillstånd

Naturen, människan, musiken. Tre ord som rasar emot mig när jag tänker på Tomas Tranströmers diktning.

Det som står mig närmast är människan, det som fascinerar mig mest är naturen och det jag behärskar minst är musiken. Så vad är det då som gör att den del av Tranströmers lyrik som jag uppskattar mest är de som handlar om musiken, om klangerna, om tonerna?

Min teori är att dessa dikter har ett relativt positivt och optimistiskt budskap, något som jag kanske inte så ofta annars hittar i Tranströmers diktning, men som jag känner finns där när musiken nämns. Kanske är det till stor del projicering från min sida, men jag ska försöka finna några exempel som stöd för min teori.

Jag läser Staffan Bergstens essä Klangsalighet och finner då i en rad dikter detta med klang. Ordet ”klang” har för mig en väldigt positiv betydelse. Det signalerar nyans, tonarter, ackord. Det ger ett budskap om komplexitet och uppfyllande. Något som är komplett. Och det verkar som att min teori håller måttet. Bergsten skriver att ”antingen de [klangerna i Tranströmers lyrik] är av konstnärligt eller naturligt ursprung står de för själstillstånd vilkas art och innehåll kan skifta men som genomgående har en starkt positiv känsloladdning. De är ofta förknippade med fullhet, frihet lyftning och hopp.” (S. Bergstrand, Den trösterika gåtan, 1989).

Och i en rad dikter finner jag vad jag söker.

Ur ”Schubertiana”:
och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar.

Här ryms ett helt liv i ett ackord, i en klang.

Ur ”C-dur” (som är min personliga favorit):
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Snön faller, ut i nysnön kommer en nyförälskad man, kärleken har tonarten C-dur.

Ur ”Allegro”:
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig, stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Här beskriver Tranströmer själv klangen som något positivt, att klangen signalerar frihet.

Ur ”Klangen”:
Kyrkklockornas klang gick till väders buren av segelflyg-
planens milda hävarm.
De lämnade kvar en väldigare tystnad på jorden
och ett träds lugna steg, ett träds lugna steg.

Här finns ännu fler positiva element kopplat till klangen; mildhet, tystnad och lugn. Ro och harmoni.

Ur ”Stationen”:
Här sväller klagen ofattbart; ett åsknedslag,
en domkyrkoklockklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger, Ni ska minnas det. Res vidare!

Styrkan och kraften från klangen som får människan att resa vidare, röra på sig, upptäcka.

Så visst är det så, att i de dikter där klangen får ta plats, där finns också det positivt laddade själstillståndet.

Texten ovan var ett av mina examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, 7,5 poäng, VT12.

Veckans deckarförfattare: Anne Holt

Jag inleder serien Veckans deckarförfattare med Anne Holt, både för att jag gillar hennes deckare väldigt mycket och för att det var rätt länge sen jag skrev något om henne här på bloggen, märker jag när jag kollar.

Anne Holt, en av Norges största deckarförfattare, har skrivit två deckarserier. Den första med Hanne Wilhelmsen som huvudkaraktär, den andra med Inger Johanne Vik.

Jag har läst alla deckare om kriminalkommissarie Hanne Wilhelmsen, de är bland de bästa deckare jag läst. Rekommenderas starkt om man gillar riktiga polisdeckare med lite svärta. Alla finns på pocket sedan länge, men jag vill braska för att någon kanske har hunnit sålt slut. Den åttonde och sista boken, 1222 över havet, är ett mystiskt Slutna-rummet-mysterium.

Hanne Wilhelmsen

1. Blind gudinna, 1993
2. Saliga äro de som törsta..., 1994
3. Demonens död, 1995
4. I lejonets gap, 1997
5. Död joker, 2000
6. Utan eko, 2001
7. Bortom sanningen, 2003
8. 1222 över havet, 2008

Inger Johanne Vik är Holts senaste karaktär, hon är kriminolog och gift med kommissarien Yngvar Stubø, så naturligt nog handlar det även här om brott och utredningar. Dessa deckare är om möjligt snäppet bättre än de om Hanne Wilhelmsen, kanske tycker jag så för att de handlar mer om gärningsmannaprofiler och psykologi. Sånt fänglsar mig. Av den här serien har jag läst alla förutom den sista, Frukta inte, som kom på pocket för något år sedan.

Inger Johanne Vik

1. Det som tillhör mig, 2001
2. Det som aldrig sker, 2004
3. Presidentens val, 2007
4. Frukta inte, 2009

Anne Holt har också skrivit ett par fristående romaner. Mea Culpa från 1997 som jag minns som en riktigt bra roman om skuld, moral, kärlek och passion. Och den senaste i raden från Anne Holt är Flimmer, som hon skrivit tillsammans med sin bror, Even Holt, som i vanliga fall arbetar som kardiolog. Flimmer kom ut förra året och kom på pocket den 17 februari i år. Det är en gastkramande thriller som handlar om hjärtkirurgi och medicinbranschen.

Anne Holt ges ut på Piratförlaget och pocketutgåvorna kommer från Pocketförlaget.

Vilken är din Anne Holt-favorit?

Veckans deckarförfattare!

Veckans deckarförfattare är en ny serie med inlägg på bloggen. Varje onsdag kommer ni att kunna läsa om en pocketaktuell deckarförfattare, eller kanske mest om deras deckare. Jag har alltid gillat att läsa serier, med tanke på hur många deckarförfattare det finns och hur produktiva de är, så finns det många som jag aldrig hunnit läsa fler än den första delen, om ens det. Så den här serien kommer att handla om både deckarförfattare jag läst och gillat, och sådana jag skulle vilja läsa.

Första inlägget i serien Veckans deckarförfattare ser ni alltså här imorgon!

Hur viktig är författaren?

Inom ramen för kursen Nobelpriset i Litteratur som jag (och dessutom några andra bokbloggare) läste i vintras skrevs en hel del foruminlägg. Ett av dessa, skrivet av Marie bakom bokbloggen Mimmimariesböcker, handlade om den store Shakespeare och om vad som skulle hända om det kom fram att det inte var Shakespeare som skrivit de dramer han är så känd för.

Jag tyckte det var en oerhört fascinerande fråga.

Jag började genast tänka på Bibeln. Dessa texter som på något sätt ska stå för sanning, eftersom ett antal olika författare har beskrivit samma sak, på samma sätt, inspirerade av Gud. Och så uppstår självklart frågan; är Bibeln sann? Och det är den ju i så motto att den existerar. Och även om det som står i Bibeln, och nu tänker jag på Nya testamentet, inte är sant, så är ju kreativiteten och uppfinningsrikedomen rent fantastisk hos de olika författarna, förment främst aposteln Paulus.

Och hur var det då med dessa fyra herrar som författade evangelierna? Vilka bevis finns det för att dom skrev berättelser utifrån varandra oberoende källor och hur viktiga är bevisen? För mig personligen som inte är kristen spelar författaren i stort sätt inte någon annan roll än att det till en skriven text alltid skall finnas en författare. Det vill säga, en text existerar inte utan en eller flera författare, men mer än så krävs det inte. Jag menar att här lever texterna sina egna liv och för mig finns ingen anledning att kritisera texternas äkthet, oavsett författare. Detta för att jag inte behöver ta ställning till texternas inspirationskälla. Det är för mig inte viktigt huruvida varje ord, eller varje budskap är Guds inspiration, texterna är i sig oerhört intressanta.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, att om vi får bevis för eller påståenden om att Shakespeare inte skulle vara upphovsman till sina dramer, att Homeros inte skulle vara den ursprunglige författaren till Iliaden och Odyssén (traderad eller ej), så skulle inte texternas vikt eller äkthet försvinna i och med det. Texterna behövde ha en författare för att komma till liv, men de behöver verkligen inte en författare för att fortsätta leva.

Texten ovan var ett av mina examinerande foruminlägg från kursen.

Recension: Alltid du

Författare: Pernilla Alm
Titel: Alltid du
Utg.år (Utg.år pocket): 2012
Förlag: Printz Publishing

Jag fick boken i min hand i torsdagskväll. Från författaren. I fredags började jag läsa. Mitt på dagen i måndags var den utläst. Jag har gått hela helgen med en obehagskänsla i kroppen.

Alltid du är Pernilla Alms debutroman om Caroline. Caroline är gift med sin underbare Mårten, de har två underbara små döttrar och de bor i ett underbart hus de byggt själva. Nu är det ju så att lycklig, det kan man bara vara i korta stunder, så allt detta underbara blir efter ett tag en vardag för Caroline, en vardag hon rätt snabbt blir less på.

Så praktiskt då att äventyret Adam dyker upp. Adam, den första förälskelsen som hon 15 år senare inte verkar ha kommit till closure med. Adam, som genast vill tillbringa sin korta föräldraledighet med Caroline, som nästlar sig in i hennes tankar och som helt plötsligt erbjuder henne ett jobb i sitt (nåja, hans frus) företag.

Mer kan jag inte berätta, jag kan inte paja läsningen liksom, men det betyder också att jag inte kan berätta så mycket om vad jag känner.

Pernilla Alms debut är en dialogfylld relationsroman som inte släpper greppet om mig. Jag vill veta hur det går, på gott eller ont. Ibland får jag känslan av att vilja bläddra framåt, jag blir rastlös och vill veta hur det slutar, men måste snabbt bläddra tillbaka, vill ändå inte missa några detaljer.

Såhär ett par dagar senare har Alltid du fortfarande inte släppt greppet, jag tänker på Caroline (mest) och Adam, och ryser till lite. Och springer och pussar på Peter P.

Alltid du är lite av ett wake up call tror jag. Det kan vara lite förrädiskt, det där underbart vardagliga livet. Om spänningen dyker upp vid rätt (eller ja, fel) tillfälle, kan det få läskiga konsekvenser.

Så mina uppmaningar är:
1. Köp och läs Alltid du!
och
2. När vardagen blir lite grå; köp en trisslott, häll upp ett glas bubbel och beställ ett par dyra skor på internet (ett par du kan returnera inom 14 dagar). Lite lagom spänning är ju helt ok :-)

Alltid du finns i en bokhandel nära dig från och med typ nu!