Positivt laddat själstillstånd

Naturen, människan, musiken. Tre ord som rasar emot mig när jag tänker på Tomas Tranströmers diktning.

Det som står mig närmast är människan, det som fascinerar mig mest är naturen och det jag behärskar minst är musiken. Så vad är det då som gör att den del av Tranströmers lyrik som jag uppskattar mest är de som handlar om musiken, om klangerna, om tonerna?

Min teori är att dessa dikter har ett relativt positivt och optimistiskt budskap, något som jag kanske inte så ofta annars hittar i Tranströmers diktning, men som jag känner finns där när musiken nämns. Kanske är det till stor del projicering från min sida, men jag ska försöka finna några exempel som stöd för min teori.

Jag läser Staffan Bergstens essä Klangsalighet och finner då i en rad dikter detta med klang. Ordet klang har för mig en väldigt positiv betydelse. Det signalerar nyans, tonarter, ackord. Det ger ett budskap om komplexitet och uppfyllande. Något som är komplett. Och det verkar som att min teori håller måttet. Bergsten skriver att antingen de [klangerna i Tranströmers lyrik] är av konstnärligt eller naturligt ursprung står de för själstillstånd vilkas art och innehåll kan skifta men som genomgående har en starkt positiv känsloladdning. De är ofta förknippade med fullhet, frihet lyftning och hopp. (S. Bergstrand, Den trösterika gåtan, 1989).

Och i en rad dikter finner jag vad jag söker.

Ur Schubertiana:
och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar.

Här ryms ett helt liv i ett ackord, i en klang.

Ur C-dur (som är min personliga favorit):
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.


Snön faller, ut i nysnön kommer en nyförälskad man, kärleken har tonarten C-dur.

Ur Allegro:
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig, stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.


Här beskriver Tranströmer själv klangen som något positivt, att klangen signalerar frihet.

Ur Klangen:
Kyrkklockornas klang gick till väders buren av segelflyg-
planens milda hävarm.
De lämnade kvar en väldigare tystnad på jorden
och ett träds lugna steg, ett träds lugna steg.


Här finns ännu fler positiva element kopplat till klangen; mildhet, tystnad och lugn. Ro och harmoni.

Ur Stationen:
Här sväller klagen ofattbart; ett åsknedslag,
en domkyrkoklockklang, en världsomseglarklang
som lyfter hela tåget och nejdens våta stenar.
Allt sjunger, Ni ska minnas det. Res vidare!


Styrkan och kraften från klangen som får människan att resa vidare, röra på sig, upptäcka.

Så visst är det så, att i de dikter där klangen får ta plats, där finns också det positivt laddade själstillståndet.

Texten ovan var ett av mina examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, 7,5 poäng, VT12.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skicka en kommentar