Den sista om Ann och Edvard

Efter ett besök i Uppsala igår bestämde jag mig.
Nu ska jag läsa den tionde och sista boken om Ann Lindell.

Jag bodde i Uppsala i 7 år, 7 fantastiska år, från 1997-2004.
Någon gång 2002 (tror jag) började jag läsa Kjell Erikssons böcker om Uppsala-polisen Ann Lindell. Jag tror det var min mamma eller pappa som hade läst och tipsat mig om honom. Eftersom jag bodde i Uppsala då kändes det extra kul att läsa deckare som utspelade sig i stadsdelar och kvarter som var mycket bekanta för mig. Kjell Eriksson var för mig en trädgårdsmästare och ägare av handelsträdgården Ulva Kvarn dit mamma alltid ville åka när hon hälsade på i stan.

Men han var deckarförfattare också.

Och vilka deckare han skrev sen.

Kanske inte de värsta mordhistorierna och kanske inte de läskigaste mördarna, men mycket handlade om rädsla, om att göra fel val, om skuld och om ångest. Och att bygga en deckare på sådana grunder fungerade verkligen.

Och så den vemodiga, vackra, sorgsna kärlekshistorien mellan Ann och Edvard på Gräsö. Som jag undrar hur det kommer gå.

Därför har jag faktiskt hållit på den här tionde och sista boken om Ann. För sen finns det inga flera. Den sista boken heter Öppen grav och kom ut på Ordfront förlag i september för två år sedan. För ganska precis ett år sedan kom den på pocket och jag mottog ett efterlängtat recensionsexemplar från Ordfront. Men jag kom mig inte för att läsa. För sen skulle det ju vara slut.

Men nu, när polishuset i Uppsala inte längre ligger mittemot Kvarnen i korsningen St Olofsgatan/Salagatan och när Centralstationen inte längre är sig lik, då kan jag kanske också släppa Ann. Och Edvard.