1Q84
Haruki Murakamis största litterära verk någonsin, trilogin 1Q84, kom ut på svenska under 2011 på Norstedts förlag. Nu har de första två delarna kommit ut på pocket också. Den första delen kom den 13 mars och den andra kom idag, den 13 april. Den tredje och avslutade delen kommer den 3 september. Snygga måste man väl säga, även om omslagen lite för tankarna till en James Bond-film, den där siluettgrejen ni vet.
IMPAC Shortlist 2012
10 romaner har nominerats till kortlistan för The 2012 International IMPAC DUBLIN Literary Award.
De nominerade titlarna är:
Den internationella juryn kommer att välja en vinnare som kommer att tillkännages den 13 juni 2012.
Paperback Lover’s kommentar:
Först och främst lite förvånande att Emma Donaghues Room inte gick vidare till kortlistan. Men kanske har den redan vunnit alltför många priser nu. Kan också tillägga att jag inte har läst någon av titlarna eller författarna innan.
Rocks in the Belly är Bauers debutroman som vann The Indie Award för bästa skönlitterära debut 2011. Aldrig hört talas om.
Bergen blev långlistad till IMPAC-priset 2007 för sin roman The Time in between. The Matter with Morris är hans sjätte roman. Aldrig hört talas om.
Egans roman A Visit from the Goon Squad vann Pulitzerpriset 2011 och kommer att bli en tv-serie producerad av HBO. Den blev också nominerad till Orangepriset förra året. Mitt hetaste vinnartips som kommer i svensk översättning den 21 maj på Norstedts förlag, Huliganerna kommer på besök.
The Memory of Love av Forna blev förra året nominerad till Commonwealth Writer's Prize och gick också ända till kortlistan för Orangepriset samma år.
McGregor har tidigare nominerats till Bookerpriset för sina romaner If Nobody Speaks of Remarkable Things (2002) och So many Ways to Begin (2006).
Marlantes roman Matterhorn baseras på hans egna upplevelser under Vietnam-kriget och har vunnit Washington State Book Award i den skönlitterära klassen.
Landed är Pears sjätte roman. Han har tidigare varit nominerad till IMPAC-priset för In a Land of Plenty (1999) och Wake up (2004). Aldrig hört talas om.
2011 vann Sarids roman Limassol La Grand Prix de Littérature Policière, som är det största och mest prestigefulla kriminalromanspriset i Frankrike.
Tezza är en brasiliansk författare som skrivit ett antal romaner. The Eternal Son har vunnit en hel del priser i Sydamerikan och Brasilien. Aldrig hört talas om.
Vlautin är en amerikansk författare och sångare i ett band. Han har skrivit tre romaner. Aldrig hört talas om.
Så mitt bästa tips är A Visit from the Goon Squad, tätt följt av The Memory of Love.
Vad tror du?
De nominerade titlarna är:
- John Bauer - Rocks in the Belly
- David Bergen - The Matter with Morris
- Jennifer Egan - A Visit from the Goon Squad
- Aminatta Forna - The Memory of Love
- Jon McGregor - Even the Dogs
- Karl Marlantes - Matterhorn
- Tim Pears - Landed
- Yishai Sarid - Limassol
- Cristovão Tezza - The Eternal Son
- Willy Vlautin - Lean on Pete
Den internationella juryn kommer att välja en vinnare som kommer att tillkännages den 13 juni 2012.
Paperback Lover’s kommentar:
Först och främst lite förvånande att Emma Donaghues Room inte gick vidare till kortlistan. Men kanske har den redan vunnit alltför många priser nu. Kan också tillägga att jag inte har läst någon av titlarna eller författarna innan.
Rocks in the Belly är Bauers debutroman som vann The Indie Award för bästa skönlitterära debut 2011. Aldrig hört talas om.
Bergen blev långlistad till IMPAC-priset 2007 för sin roman The Time in between. The Matter with Morris är hans sjätte roman. Aldrig hört talas om.
Egans roman A Visit from the Goon Squad vann Pulitzerpriset 2011 och kommer att bli en tv-serie producerad av HBO. Den blev också nominerad till Orangepriset förra året. Mitt hetaste vinnartips som kommer i svensk översättning den 21 maj på Norstedts förlag, Huliganerna kommer på besök.
The Memory of Love av Forna blev förra året nominerad till Commonwealth Writer's Prize och gick också ända till kortlistan för Orangepriset samma år.
McGregor har tidigare nominerats till Bookerpriset för sina romaner If Nobody Speaks of Remarkable Things (2002) och So many Ways to Begin (2006).
Marlantes roman Matterhorn baseras på hans egna upplevelser under Vietnam-kriget och har vunnit Washington State Book Award i den skönlitterära klassen.
Landed är Pears sjätte roman. Han har tidigare varit nominerad till IMPAC-priset för In a Land of Plenty (1999) och Wake up (2004). Aldrig hört talas om.
2011 vann Sarids roman Limassol La Grand Prix de Littérature Policière, som är det största och mest prestigefulla kriminalromanspriset i Frankrike.
Tezza är en brasiliansk författare som skrivit ett antal romaner. The Eternal Son har vunnit en hel del priser i Sydamerikan och Brasilien. Aldrig hört talas om.
Vlautin är en amerikansk författare och sångare i ett band. Han har skrivit tre romaner. Aldrig hört talas om.
Så mitt bästa tips är A Visit from the Goon Squad, tätt följt av The Memory of Love.
Vad tror du?
Chick lit - ett dåligt namn på en bra genre?
Nu ska jag komma här och vara lite motvalls. Apropå det här om milf lit som jag läste om hos soon-to-be-författare Pernilla Alm och om chick lit som jag hörde om på radion med författaren Denise Rudberg och förläggaren Pia Printz.
Lite bakgrund: chick lit var genren som slog igenom år 2000. Det myntades av författaren Chris Mazza 1995, men det var den brittiska bokindustrin som gjorde det till ett genrenamn ett par år senare. Marian Keyes blev ledande författare inom genren men gillade inte facket hon hamnat i. Det gjorde inte heller Denise Rudberg som kom ut med Väninnan samma år. Båda författarna tyckte att genren var nedvärderande och nedsättande och att en motsvarande roman av en man inte skulle ha kallats exempelvis lad lit (fast det gör den ju nu?).
Jag lever inte i er branch (bokförläggarbranchen) och kan inte säga hur det är, men ingen skulle väl på fullt allvar kalla en roman av exempelvis Majgull Axelsson eller Kerstin Ekman för chick lit? Och varför inte det då, om det nu är så att så fort en roman handlar om en människas olika faser och relationer i livet, förpassas den till genren chick lit.
Vad är det som gör att vissa romaner blir kategoriserade som chick lit?
Kan det vara humorn?
Kan det vara de självironiserande dragen?
Kan det vara den postfeministiska synen på kvinnorna?
Chick lit är humoristisk, självironiserande litteratur skrivna av kvinnor om kvinnor (och ibland män) och med någon typ av relationsförveckling, inte sällan utspelas handlingen i en storstad. Och Rudbergs böcker handlar ju om just detta, det vill säga en kvinna som går igenom en ”fas”, och så är det väl just precis vad många andra chick lit-böcker handlar om också? Jag tycker inte att någon författare ska stoppas in i en genre den inte vill vara i, men vilka är det som nedvärderar genren? Marian Keyes säger själv att den är nedvärderade, men varför kan inte författarna (de kvinnliga gissar jag, som inte gillar genren) reclaima den på samma sätt som vad som helst? (som exempelvis milf lit som då ska vara litteratur som vänder sig till sexiga medelålders kvinnor). Skriv bra chick lit så blir genrens rykte bättre. Enkelt så.
Och nej, om en man skulle skriva humoristiska, självironiserande böcker om män (och ibland kvinnor) så skulle det inte bli en chick lit, det skulle bli en lad lit. Inte en generationsroman, hallå. Per Hagmans Cigarett (som var Rudbergs exempel) kom 1991, långt innan chick lit fanns. Den är inte det minsta humoristisk eller självironiserande och killarna tar sig själva på alldeles för stort allvar. Den är ju närmast att jämföra med American Psycho som kom samma år, och snacka om att vara en roman som kom med nåt nytt, nåt som chockade, och det var ju vad Rudberg efterfrågade. Och alla kan ju inte skriva high concept-litteratur. Då försvinner ju genren i sig själv.
Är det inte alltid så att man blir lite kränkt när någon stoppar en i ett fack man inte vill vara i? Hur bra det där facket än är? Eller? Jag blir själv lite sur när någon tillskriver mig en egenskap jag inte vill kännas vid, som jag inte själv godkänt.
Och så verkar författarna glömma bort en grupp människor här som lever lite för sig själv, jo alltså läsarna. Jag vet jättemånga läsare som skrattat till Rudbergs bok Väninnan och om en läsare benämner hennes böcker chick lit för att jämföra det med Marian Keyes är ju inte det nedsättande. Det skulle inte vara det från min sida i alla fall.
Jag är en läsare, jag pratar inte om chick lit som något dåligt. Jag älskar chick lit. Jag älskar Marian Keyes. Jag älskar Kerstin Ekman. Jag gillar inte Per Hagman. Oavsett genre. Jag gillade Hungerspelstrilogin och Twilight-serien fastän jag inte är speciellt förtjust i genrerna SF eller Fantasy. Tydligen lyckades jag hitta fram till dessa böcker trots att de hade ett för mig ”avskräckande” genrenamn. Så ge läsarna lite credd för att de själva kan avgöra vad som är bra och dålig litteratur utan att en genre på något sätt har förutbestämt det åt dem.
Dessutom; om det nu är så att genren är förlegad, förläggarna kallar det inte längre för chick lit utan för Commercial womens’ fiction eller Intelligent underhållning, så är det väl inget att tjafsa om?
Om det är nu är så att uttrycket chick lit håller på att dö ut, kan man inte släppa det då? Alltså om ingen skriver i den genren, eller blir inföst i den mot sin vilja, varför älta?
Samtidigt kunde man 2008 läsa att Lauren Weisberger, författaren till Djävulen bär Prada, breddade genren genom sin nya bok Chasing Harry Winston. Sara Nelson, chefredaktör för Publishers Weekly, menar att genren har gått vidare till chick lit 2.0. Nelson skriver: ”The definition of chick lit has expanded to include some things that are a little more accomplished and grown-up and literary than what that term used to mean. At the same time, there's lot of that same old boy-meets-girl kind of thing.”.
Även Sophie Kinsella, författaren till En Shopoholics bekännelser, fick för bara ett par månader sedan säga vad hon tycker om genren hennes böcker hamnar i, och hon är inte speciellt missnöjd, även om hon själv definierar sina romaner som romantisk komedi.
Men det verkar finnas en utbredd allergi för vissa genres, vi kanske ska ta och kalla allt dramatik bara, så blir alla nöjda. Jag vet i alla fall att den bästa läsningen för mig på sommarsemestern, det är en Marian Keyes.
Lite bakgrund: chick lit var genren som slog igenom år 2000. Det myntades av författaren Chris Mazza 1995, men det var den brittiska bokindustrin som gjorde det till ett genrenamn ett par år senare. Marian Keyes blev ledande författare inom genren men gillade inte facket hon hamnat i. Det gjorde inte heller Denise Rudberg som kom ut med Väninnan samma år. Båda författarna tyckte att genren var nedvärderande och nedsättande och att en motsvarande roman av en man inte skulle ha kallats exempelvis lad lit (fast det gör den ju nu?).
Jag lever inte i er branch (bokförläggarbranchen) och kan inte säga hur det är, men ingen skulle väl på fullt allvar kalla en roman av exempelvis Majgull Axelsson eller Kerstin Ekman för chick lit? Och varför inte det då, om det nu är så att så fort en roman handlar om en människas olika faser och relationer i livet, förpassas den till genren chick lit.
Vad är det som gör att vissa romaner blir kategoriserade som chick lit?
Kan det vara humorn?
Kan det vara de självironiserande dragen?
Kan det vara den postfeministiska synen på kvinnorna?
Chick lit är humoristisk, självironiserande litteratur skrivna av kvinnor om kvinnor (och ibland män) och med någon typ av relationsförveckling, inte sällan utspelas handlingen i en storstad. Och Rudbergs böcker handlar ju om just detta, det vill säga en kvinna som går igenom en ”fas”, och så är det väl just precis vad många andra chick lit-böcker handlar om också? Jag tycker inte att någon författare ska stoppas in i en genre den inte vill vara i, men vilka är det som nedvärderar genren? Marian Keyes säger själv att den är nedvärderade, men varför kan inte författarna (de kvinnliga gissar jag, som inte gillar genren) reclaima den på samma sätt som vad som helst? (som exempelvis milf lit som då ska vara litteratur som vänder sig till sexiga medelålders kvinnor). Skriv bra chick lit så blir genrens rykte bättre. Enkelt så.
Och nej, om en man skulle skriva humoristiska, självironiserande böcker om män (och ibland kvinnor) så skulle det inte bli en chick lit, det skulle bli en lad lit. Inte en generationsroman, hallå. Per Hagmans Cigarett (som var Rudbergs exempel) kom 1991, långt innan chick lit fanns. Den är inte det minsta humoristisk eller självironiserande och killarna tar sig själva på alldeles för stort allvar. Den är ju närmast att jämföra med American Psycho som kom samma år, och snacka om att vara en roman som kom med nåt nytt, nåt som chockade, och det var ju vad Rudberg efterfrågade. Och alla kan ju inte skriva high concept-litteratur. Då försvinner ju genren i sig själv.
Är det inte alltid så att man blir lite kränkt när någon stoppar en i ett fack man inte vill vara i? Hur bra det där facket än är? Eller? Jag blir själv lite sur när någon tillskriver mig en egenskap jag inte vill kännas vid, som jag inte själv godkänt.
Och så verkar författarna glömma bort en grupp människor här som lever lite för sig själv, jo alltså läsarna. Jag vet jättemånga läsare som skrattat till Rudbergs bok Väninnan och om en läsare benämner hennes böcker chick lit för att jämföra det med Marian Keyes är ju inte det nedsättande. Det skulle inte vara det från min sida i alla fall.
Jag är en läsare, jag pratar inte om chick lit som något dåligt. Jag älskar chick lit. Jag älskar Marian Keyes. Jag älskar Kerstin Ekman. Jag gillar inte Per Hagman. Oavsett genre. Jag gillade Hungerspelstrilogin och Twilight-serien fastän jag inte är speciellt förtjust i genrerna SF eller Fantasy. Tydligen lyckades jag hitta fram till dessa böcker trots att de hade ett för mig ”avskräckande” genrenamn. Så ge läsarna lite credd för att de själva kan avgöra vad som är bra och dålig litteratur utan att en genre på något sätt har förutbestämt det åt dem.
Dessutom; om det nu är så att genren är förlegad, förläggarna kallar det inte längre för chick lit utan för Commercial womens’ fiction eller Intelligent underhållning, så är det väl inget att tjafsa om?
Om det är nu är så att uttrycket chick lit håller på att dö ut, kan man inte släppa det då? Alltså om ingen skriver i den genren, eller blir inföst i den mot sin vilja, varför älta?
Samtidigt kunde man 2008 läsa att Lauren Weisberger, författaren till Djävulen bär Prada, breddade genren genom sin nya bok Chasing Harry Winston. Sara Nelson, chefredaktör för Publishers Weekly, menar att genren har gått vidare till chick lit 2.0. Nelson skriver: ”The definition of chick lit has expanded to include some things that are a little more accomplished and grown-up and literary than what that term used to mean. At the same time, there's lot of that same old boy-meets-girl kind of thing.”.
Även Sophie Kinsella, författaren till En Shopoholics bekännelser, fick för bara ett par månader sedan säga vad hon tycker om genren hennes böcker hamnar i, och hon är inte speciellt missnöjd, även om hon själv definierar sina romaner som romantisk komedi.
Men det verkar finnas en utbredd allergi för vissa genres, vi kanske ska ta och kalla allt dramatik bara, så blir alla nöjda. Jag vet i alla fall att den bästa läsningen för mig på sommarsemestern, det är en Marian Keyes.
Den sista från Reginald Hill
Den store brittiske deckarförfattaren Reginald Hill avled, 75 år gammal, den 13 januari i år. Hill blev mest känd som mannen bakom den berömda polisduon Dalziel & Pascoe, som också blivit en populär tv-serie, Ett fall för Dalziel & Pascoe. Hill hann skriva 24 deckare om deckarduon (exklusive novellsamlingar), fem deckare om den västindiske privatdetektiven Joe Sixsmith och utöver dessa skrev han även tjugotalet andra fristående deckare.
Den senaste (och antagligen och den sista) deckaren som han gav ut var The Woodcutter (2010). Den gavs ut på svenska på Minotaur Förlag med namnet Hämnden 2011 och den 10 februari i år kom den ut på pocket från Månpocket.
Hill blev nominerad till Bästa till svenska översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2010 för Dödsmässa (Midnight Fugue, 2009), den sista delen om Dalziel & Pascoe. Redan 1995 mottog han The Cartier Diamond Dagger for Lifetime Achievement. Jag har inte läst en endaste deckare av Hill, det skall erkännas, men jag är väldigt medveten om hans produktion och har stenkoll på alla delar om Dalziel & Pascoe. Jag har lovat någon gång i den här bloggen tror jag, att Reginald Hill ska bli min pensionsläsning, men så kanske man inte bör tänka. Dags att börja samla på sig Dalziel & Pascoe-deckare redan nu istället?
Jag ser nu att bokus har en deckare med namnet Dalziel & Pascoe 1 på sin lista över kommande böcker, den ska komma ut den 30 augusti i år. Jag undrar jag om det är den sista Hill hann skriva klart innan han gick bort, eller om det är en nyutgåva av en tidigare deckare?
Vad tycker du om Reginald Hill?
Den senaste (och antagligen och den sista) deckaren som han gav ut var The Woodcutter (2010). Den gavs ut på svenska på Minotaur Förlag med namnet Hämnden 2011 och den 10 februari i år kom den ut på pocket från Månpocket.
Hill blev nominerad till Bästa till svenska översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2010 för Dödsmässa (Midnight Fugue, 2009), den sista delen om Dalziel & Pascoe. Redan 1995 mottog han The Cartier Diamond Dagger for Lifetime Achievement. Jag har inte läst en endaste deckare av Hill, det skall erkännas, men jag är väldigt medveten om hans produktion och har stenkoll på alla delar om Dalziel & Pascoe. Jag har lovat någon gång i den här bloggen tror jag, att Reginald Hill ska bli min pensionsläsning, men så kanske man inte bör tänka. Dags att börja samla på sig Dalziel & Pascoe-deckare redan nu istället?
Jag ser nu att bokus har en deckare med namnet Dalziel & Pascoe 1 på sin lista över kommande böcker, den ska komma ut den 30 augusti i år. Jag undrar jag om det är den sista Hill hann skriva klart innan han gick bort, eller om det är en nyutgåva av en tidigare deckare?
Vad tycker du om Reginald Hill?
2011 års bästa deckare på pocket
Jag har ju glömt att berätta!
2011 års Bästa svenska kriminalroman, Viskleken av Arne Dahl, har kommit på pocket. Den kom faktiskt redan den 10 februari.
Arne Dahl har en väldigt snygg och väl uppdaterad hemsida där det står allt om hans deckare, och om filmerna som bygger på hans kriminalserie om A-gruppen. Lästips! Den andra delen i hans nya serie om den sameuropeiska polisstyrkan Opcop, Hela havet stormar, kommer ut den 20 april.
En hel del av de nominerade titlarna till deckarpriset har också kommit ut på pocket, eller gör det inom ett halvår.
Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel kom på pocket den 23 november 2011.
Änglavakter av Kristina Ohlsson (som jag skrivit mer om här) kom ut på pocket den 25 januari i år.
Pojken i hiss 54 av Karin Alfredsson kommer ut på pocket den 25 juli. Semesterläsning alltså! (hittade inget omslag till den)
Den sista nominerade titeln är Eldvittnet av Lars Kepler, men den har inte fått något datum för pocketutgivning ännu.
Uppdaterad 2012-04-12: Eldvittnet av Lars Kepler kommer ut på Månpocket den 14 september!
2011 års Bästa svenska kriminalroman, Viskleken av Arne Dahl, har kommit på pocket. Den kom faktiskt redan den 10 februari.
Arne Dahl har en väldigt snygg och väl uppdaterad hemsida där det står allt om hans deckare, och om filmerna som bygger på hans kriminalserie om A-gruppen. Lästips! Den andra delen i hans nya serie om den sameuropeiska polisstyrkan Opcop, Hela havet stormar, kommer ut den 20 april.
En hel del av de nominerade titlarna till deckarpriset har också kommit ut på pocket, eller gör det inom ett halvår.
Kommer aldrig mer igen av Hans Koppel kom på pocket den 23 november 2011.
Änglavakter av Kristina Ohlsson (som jag skrivit mer om här) kom ut på pocket den 25 januari i år.
Pojken i hiss 54 av Karin Alfredsson kommer ut på pocket den 25 juli. Semesterläsning alltså! (hittade inget omslag till den)
Uppdaterad 2012-04-12: Eldvittnet av Lars Kepler kommer ut på Månpocket den 14 september!
Bok blir film blir bok
Nu mer än någonsin blir det film av böcker. Eller är det bara inbillning, jag är mer intresserad av böcker än av film, så kanske jag bara märker de filmer som det pratas om i bokvärlden. I och med att filmerna har premiär får böckerna en pånyttfödelse som heter duga. Vilket några förlag såklart vinner på och utnyttjar bra. Hungerspelen gick upp på biograferna i hela världen den 23 mars och samtidigt släppte Månpocket en nyutgåva av pocketen. Det var nog behövligt med en nytryckning och i det här fallet var ju filmomslaget helt dugligt som bokomslag också.
Den 17 februari har Jonathan Safran Foers vackra roman Extremt högt och otroligt nära biopremiär. Tom Hanks spelar en av huvudrollerna. Norstedts har i samband med det gett ut en ny glansigt röd pocketutgåva av boken.
För knappt ett år sedan hade Haruki Murakamis sorgliga och nyansfulla roman Norwegian Wood biopremiär. En oerhört vacker film som jag vill tipsa alla om att gå och se. Kanske på grund av filmen, eller bara kanske på grund av att boken sålt slut, så gav Norstedts den 21 februari ut en pocketnyutgåva av boken.
Norstedts ger den 14 maj ut en nyutgåva i pocket av Jack Kerouacs roman På väg (On the road). Filmen med samma namn, med bland andra Kristen Stewart, Kirsten Dunst och Elisabeth Moss i de kvinnliga huvudrollerna, går upp på Cannesfestivalen i maj. Till de svenska biograferna kommer filmen först den 24 augusti. Fint, så alla hinner läsa boken innan, inklusive mig själv.
Har ni tips på fler böcker som ska bli film?
Den 17 februari har Jonathan Safran Foers vackra roman Extremt högt och otroligt nära biopremiär. Tom Hanks spelar en av huvudrollerna. Norstedts har i samband med det gett ut en ny glansigt röd pocketutgåva av boken.
För knappt ett år sedan hade Haruki Murakamis sorgliga och nyansfulla roman Norwegian Wood biopremiär. En oerhört vacker film som jag vill tipsa alla om att gå och se. Kanske på grund av filmen, eller bara kanske på grund av att boken sålt slut, så gav Norstedts den 21 februari ut en pocketnyutgåva av boken.
Norstedts ger den 14 maj ut en nyutgåva i pocket av Jack Kerouacs roman På väg (On the road). Filmen med samma namn, med bland andra Kristen Stewart, Kirsten Dunst och Elisabeth Moss i de kvinnliga huvudrollerna, går upp på Cannesfestivalen i maj. Till de svenska biograferna kommer filmen först den 24 augusti. Fint, så alla hinner läsa boken innan, inklusive mig själv.
Har ni tips på fler böcker som ska bli film?
Krim på gång!
Bra utdelning på fredagskvällens bokussurfning!
Denise Mina kommer ut med en ny deckare om kriminalinspektör Alex Morrow, Gods and Beasts släpps den 5 juli.
Andrew Taylor ska enligt bokus publicera thrillern A token of Affection den 5 juli, men enligt Amazon kommer den inte förrän 2013. Då ska det även komma en bok med titeln The Loyal American av Taylor.
Tana French släpper Broken Harbour den 19 juli.
Chuck Hogans & Guillermo del Toros tredje och sista del i trilogin Släktet, Evig natt, kommer ut på svenska den 8 augusti.
Min husgud Peter Robinson släpper sin 20:e deckare om Alan Banks, Watching the Dark, den 18 augusti.
Linwood Barclays Trust your eyes kommer ut den 27 september och slutligen;
Dennis Lehane släpper en ny fristående deckare den 9 oktober, Live by night.
Trevlig helg!
Denise Mina kommer ut med en ny deckare om kriminalinspektör Alex Morrow, Gods and Beasts släpps den 5 juli.
Andrew Taylor ska enligt bokus publicera thrillern A token of Affection den 5 juli, men enligt Amazon kommer den inte förrän 2013. Då ska det även komma en bok med titeln The Loyal American av Taylor.
Tana French släpper Broken Harbour den 19 juli.
Chuck Hogans & Guillermo del Toros tredje och sista del i trilogin Släktet, Evig natt, kommer ut på svenska den 8 augusti.
Min husgud Peter Robinson släpper sin 20:e deckare om Alan Banks, Watching the Dark, den 18 augusti.
Linwood Barclays Trust your eyes kommer ut den 27 september och slutligen;
Dennis Lehane släpper en ny fristående deckare den 9 oktober, Live by night.
Trevlig helg!
Sneglar lite mot Young Adult
Vissa typer av webbplatser saknar jag på svenska (eller, om dom finns och jag har missat dom, tipsa gärna!). Det är webbplatser som har rubriker som "Nu har jag läst ut Hungerspeltrilogin, och nu då?" eller "Nu har jag läst alla Åsa Larsson-deckare, och sen då?". Mina bokbloggarvänner är ju en fantastisk bra källa egentligen och det är lite så jag läser andra bokbloggar. Jag har lärt mig vad var och en har för favoritlitteratur och om den stämmer överens med min är jag inte sen med att läsa vad de tipsar om i bloggen. Vissa boktips kan verkligen gå som en litterär löpeld genom bokbloggosfären, snabbare än djungeltrumman.
Men om vi återgår till de där webplatserna jag saknar då så har jag hittat en variant på engelska. Jag googlade runt lite och hittade sidan squidoo.com. Jag vet inte hur populär den är, men den består av samlingar av olika kategorier som dess medlemmar skapar. En av kategorierna är Books, Poetry & Writing och den har i sig en hel del underkategorier. Där kan man bland annat hitta samlingar som Six Books to Read After The Hunger Games. Japp, helt sant, känns nästan som en födelsedagspresent! Eller Six Adult Novelists Writing Young Adult Books. Även om det kanske är den första länken som känns mest spännande så var det den andra jag tänkte prata lite mer om nu.
Jag har självklart noterat att två av mina favoritförfattare (jag har många favoritförfattare, häng inte upp er på det nu) John Grisham och Harlan Coben har gett sig in i Young Adult-genren. Eller Ungdomslitteratu som det heter på svenska, eller Ung vuxen, det funkar lika bra. Det började väl nästan med Harry Potter, men i och med Hungerspelstrilogin har fler och fler författare snappat upp att de unga vuxna är en trendig och pr-mässigt väldigt bra målgrupp som läsare. Ungdomar för vidare, haussar, baissar och har mycket åsikter om vad dom läser. Det är antingen "sjukt bra" eller "jävligt dåligt". Hamnar du dock där emellan har du misslyckats för om det som är mainstream säger de unga vuxna inte särskilt mycket, det måste sticka ut åt nåt håll.
Grisham och Coben, som alltid skrivit thrillers och deckare för vuxna, har nu alltså gett sig in i kampen om de unga vuxna läsarna och det här är deras bidrag.
John Grisham har i skrivande stund publicerat två böcker och har en tredje på väg om den 13-årige advokaten Theodore Boone. De är tänkta att passa barn från 8 år och uppåt och är riktiga bladvändare. Tyvärr finns ingen av dom på svenska, men jag hoppas att något förlag snarast nappar på att få dom översatta.
Harlan Coben har skrivit 10 deckare om sportagenten Myron Bolitar. I en av dessa deckare får vi träffa Myrons okända brorsson, Mickey Bolitar. Det är Mickey som har huvudrollen i Cobens nya deckare Shelter. Det är tänkt att bli en hel serie böcker om Mickey Bolitar som förhoppningsvis kommer att vara lika spännande och komiska som Cobens vuxenthrillers. Serien passar för ungdomar från 12 år och uppåt. Inte heller här kan jag glädja er med att de finns på svenska. Hallå alla barn- och ungdomsförlag, här har ni er chans!
Men om vi återgår till de där webplatserna jag saknar då så har jag hittat en variant på engelska. Jag googlade runt lite och hittade sidan squidoo.com. Jag vet inte hur populär den är, men den består av samlingar av olika kategorier som dess medlemmar skapar. En av kategorierna är Books, Poetry & Writing och den har i sig en hel del underkategorier. Där kan man bland annat hitta samlingar som Six Books to Read After The Hunger Games. Japp, helt sant, känns nästan som en födelsedagspresent! Eller Six Adult Novelists Writing Young Adult Books. Även om det kanske är den första länken som känns mest spännande så var det den andra jag tänkte prata lite mer om nu.
Jag har självklart noterat att två av mina favoritförfattare (jag har många favoritförfattare, häng inte upp er på det nu) John Grisham och Harlan Coben har gett sig in i Young Adult-genren. Eller Ungdomslitteratu som det heter på svenska, eller Ung vuxen, det funkar lika bra. Det började väl nästan med Harry Potter, men i och med Hungerspelstrilogin har fler och fler författare snappat upp att de unga vuxna är en trendig och pr-mässigt väldigt bra målgrupp som läsare. Ungdomar för vidare, haussar, baissar och har mycket åsikter om vad dom läser. Det är antingen "sjukt bra" eller "jävligt dåligt". Hamnar du dock där emellan har du misslyckats för om det som är mainstream säger de unga vuxna inte särskilt mycket, det måste sticka ut åt nåt håll.
Grisham och Coben, som alltid skrivit thrillers och deckare för vuxna, har nu alltså gett sig in i kampen om de unga vuxna läsarna och det här är deras bidrag.
John Grisham har i skrivande stund publicerat två böcker och har en tredje på väg om den 13-årige advokaten Theodore Boone. De är tänkta att passa barn från 8 år och uppåt och är riktiga bladvändare. Tyvärr finns ingen av dom på svenska, men jag hoppas att något förlag snarast nappar på att få dom översatta.
John Grisham - Theodore Boone: Kid Lawyer (finns på pocket)
John Grisham - Theodore Boone: The Abduction (kom ut på pocket den 15 mars)
John Grisham - Theodore Boone: The Accused (kommer ut inbunden 24 maj 2012)
Harlan Coben har skrivit 10 deckare om sportagenten Myron Bolitar. I en av dessa deckare får vi träffa Myrons okända brorsson, Mickey Bolitar. Det är Mickey som har huvudrollen i Cobens nya deckare Shelter. Det är tänkt att bli en hel serie böcker om Mickey Bolitar som förhoppningsvis kommer att vara lika spännande och komiska som Cobens vuxenthrillers. Serien passar för ungdomar från 12 år och uppåt. Inte heller här kan jag glädja er med att de finns på svenska. Hallå alla barn- och ungdomsförlag, här har ni er chans!
Harlan Coben - Shelter (kom ut på pocket den 1 mars)
På svenska har vi däremot fantastiska Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren som skrivit Cirkeln, den första delen i Engelsforstrilogin som finns på pocket . Del 2, Eld, kommer ut i slutet på april. Den tredje och sista delen, Nyckeln, kommer ut 2013.
Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren - Cirkeln (kom ut på pocket den 19 mars)
Tre nya från Bonnier Pocket
Det går som vanligt att diskutera hur "ny" en pocket är, om den gavs ut i början av februari, men jo, relativt ny får jag lov att säga.
Först ut är Fatimas hand av Ildefonso Falcones, författaren till Katedralen till havet. Den kom ut på pocket den 8 februari. En tegelsten på över 900 sidor (för den som gillar sånt) som utspelar sig i Andalusien i Spanien på 1500-talet. Den handlar om muslimernas krig mot den spanska kungamakten. Mitt i kriget finns Hernando, son till en muslimsk kvinna och en kristen präst. Han får uppleva det hemska kriget men möter också kärleken i modiga Fatima.
Näst på tur är John Grishams Bekännelsen (The Confession) som kom ut på pocket den 8 mars. En klassisk juridisk thriller från genrens mästare. Har man läst den och undrar vad som är näst på tur av Grisham finns The Litigators som precis kommit ut på engelsk pocket och Calico Joe som också precis kommit ut inbunden.
Det tredje tipset är en nyutgåva av vår senaste nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmers diktsamling Dikter och prosa 1954-2004, en näst intill komplett samling av Tranströmers lyrik. den kom ut den 20 mars. Min favoritdikt har kommit att bli C-dur som finns i samlingen Den halvfärdiga himlen från 1962. Jag är inte ensam om att ha den som favorit, jag vet, men det upptäckte jag faktiskt inte förrän jag början söka på den. Har hört att den blivit tonsatt också av Loney Dear, under namnet D Major, dock med texten översatt till engelska.
Först ut är Fatimas hand av Ildefonso Falcones, författaren till Katedralen till havet. Den kom ut på pocket den 8 februari. En tegelsten på över 900 sidor (för den som gillar sånt) som utspelar sig i Andalusien i Spanien på 1500-talet. Den handlar om muslimernas krig mot den spanska kungamakten. Mitt i kriget finns Hernando, son till en muslimsk kvinna och en kristen präst. Han får uppleva det hemska kriget men möter också kärleken i modiga Fatima.
Det tredje tipset är en nyutgåva av vår senaste nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmers diktsamling Dikter och prosa 1954-2004, en näst intill komplett samling av Tranströmers lyrik. den kom ut den 20 mars. Min favoritdikt har kommit att bli C-dur som finns i samlingen Den halvfärdiga himlen från 1962. Jag är inte ensam om att ha den som favorit, jag vet, men det upptäckte jag faktiskt inte förrän jag början söka på den. Har hört att den blivit tonsatt också av Loney Dear, under namnet D Major, dock med texten översatt till engelska.
Sunday Review
OBS! Har du INTE läst Hungerspelstrilogin, planerar att göra det och inte vill få handlingen avslöjad: sluta läs nu! Du har blivit varnad.
Jag läste ut Revolt igårkväll. Jag undrade lite innan vad som höll mig ifrån den sista Hungerspelsdelen så länge, men nu förstår jag. Nu är den utläst och allt är liksom över, slut, borta. Jag saknar Katniss, Haymitch, Gale, Snow & Finnick. Peeta, not so much. Kunde ibland inte låta bli att skämmas, när mina egna genusfördomar poppade upp. Katniss har ju minst sagt lite svårt att bestämma sig för vem av killarna hon vill ha. Det pendlar lite kan vi säga, it’s complicated skulle det stått i hennes Facebook-status. Och Peeta och Gale, dom är ju så sotis på varann som det bara går att bli, och hanterar det på killars vis; ”Katniss väljer den hon behöver för att överleva”. Exakt så enkelt och så krasst. Och jag tänker att Katniss är bra osympatisk (för att uttrycka mig politiskt korrekt) som pussar på båda killarna samtidigt utan dåligt samvete, så uppför man sig väl inte. Men varför inte? Egentligen så befriande att en kvinnlig huvudperson inte behöver vara en förebild inom det området och att hon fortfarande är mer än ok. Nu vill jag se Hungerspelen på bio och så hoppas jag att Fatta eld kommer fortare än kvickt som film, för arenan dom byggde upp i den boken var ju spektakulär.
Jag tog fram en Peter Robinson ur hyllan nu. Hoppas den ska få mig att sluta sakna Katniss. En lite mer okänd deckarnovellsamling på engelska, Not safe after dark and other works. Den rymmer fyra Banks-noveller, bland annat den allra första som skrevs, och så ett gäng andra deckarnoveller. Den skrevs 1998, året innan han skrev En ovanligt torr sommar (In a dry season), som blev Robinsons genombrottsdeckare här i Sverige. Jag tänkte att jag skulle rassla igenom de här novellerna för att få en liten påminnelse om Alan Banks liv, hur det var förr. Jag har ju följt honom nu, genom giftermål, skilsmässor och förälskelser, kan vara intressant att se hur det hela började. Passande nog kan jag tipsa om att Robinsons senaste deckare, som är hans första (vad jag vet) fristående deckare, Before the Poison, från och med ett par månader sen finns på engelsk pocket.
Jag skulle nu kolla om det finns nåt utgivningsdatum för den på svenska, jag hittar inget, men däremot upptäcker jag till min stora glädje att det kommer en ny Alan Banks-deckare redan i augusti! Watching the Dark heter den! Nu snackar vi alltså del 20 i serien, wow! Och jag ligger lite efter måste jag erkänna. Därför känns det som att jag kommer en liten bit på vägen med novellerna nu.
Ja, det var väl mina söndagsfunderingar, nu ska jag ge min litteraturkurs en sista match, så får jag se om det blir några poäng. Det är fortfarande tveksamt hur det kommer gå, deadline på onsdag!
Jag läste ut Revolt igårkväll. Jag undrade lite innan vad som höll mig ifrån den sista Hungerspelsdelen så länge, men nu förstår jag. Nu är den utläst och allt är liksom över, slut, borta. Jag saknar Katniss, Haymitch, Gale, Snow & Finnick. Peeta, not so much. Kunde ibland inte låta bli att skämmas, när mina egna genusfördomar poppade upp. Katniss har ju minst sagt lite svårt att bestämma sig för vem av killarna hon vill ha. Det pendlar lite kan vi säga, it’s complicated skulle det stått i hennes Facebook-status. Och Peeta och Gale, dom är ju så sotis på varann som det bara går att bli, och hanterar det på killars vis; ”Katniss väljer den hon behöver för att överleva”. Exakt så enkelt och så krasst. Och jag tänker att Katniss är bra osympatisk (för att uttrycka mig politiskt korrekt) som pussar på båda killarna samtidigt utan dåligt samvete, så uppför man sig väl inte. Men varför inte? Egentligen så befriande att en kvinnlig huvudperson inte behöver vara en förebild inom det området och att hon fortfarande är mer än ok. Nu vill jag se Hungerspelen på bio och så hoppas jag att Fatta eld kommer fortare än kvickt som film, för arenan dom byggde upp i den boken var ju spektakulär.
Jag tog fram en Peter Robinson ur hyllan nu. Hoppas den ska få mig att sluta sakna Katniss. En lite mer okänd deckarnovellsamling på engelska, Not safe after dark and other works. Den rymmer fyra Banks-noveller, bland annat den allra första som skrevs, och så ett gäng andra deckarnoveller. Den skrevs 1998, året innan han skrev En ovanligt torr sommar (In a dry season), som blev Robinsons genombrottsdeckare här i Sverige. Jag tänkte att jag skulle rassla igenom de här novellerna för att få en liten påminnelse om Alan Banks liv, hur det var förr. Jag har ju följt honom nu, genom giftermål, skilsmässor och förälskelser, kan vara intressant att se hur det hela började. Passande nog kan jag tipsa om att Robinsons senaste deckare, som är hans första (vad jag vet) fristående deckare, Before the Poison, från och med ett par månader sen finns på engelsk pocket.
Jag skulle nu kolla om det finns nåt utgivningsdatum för den på svenska, jag hittar inget, men däremot upptäcker jag till min stora glädje att det kommer en ny Alan Banks-deckare redan i augusti! Watching the Dark heter den! Nu snackar vi alltså del 20 i serien, wow! Och jag ligger lite efter måste jag erkänna. Därför känns det som att jag kommer en liten bit på vägen med novellerna nu.
Ja, det var väl mina söndagsfunderingar, nu ska jag ge min litteraturkurs en sista match, så får jag se om det blir några poäng. Det är fortfarande tveksamt hur det kommer gå, deadline på onsdag!
Made in the UK
Made in the UK är ett samarbete mellan Victoria and Albert Museum
och Vintage Classics, skapat för att fira Storbritanniens kreativa talanger.
Vid sidan av den prestigefyllda utställningen ‘British Design 1948 – 2012:
Innovation in the Modern Age’ kommer Vintage Classics att återutge några ikoniska brittiska böcker från samma period.
De har bjudit in sju av Storbritanniens finaste
designers för att skapa nya omslag för det mesta oförglömliga och livsförändrande böckerna.
Utställningen kommer att löpa från mars till augusti 2012. Den kommer att visa 60 år av Storbritanniens kreativitet med inriktning mot produktdesign, mode och textil, möbler, keramik och glas, teaterdesign, grafik, fotografi, arkitektur, bildkonst och skulptur. Följ länken till förlagets hemsida längst upp i inlägget, så hittar du en tävling där du kan vinna alla titlarna. Sista datum för att tävla är 20 mars!
Källa: Vintage Classics utgivningskatalog Januari - Juni 2012
 |
| I Capture the Castle av Dodie Smith. Designad av Celia Birtwell |
 |
| The End of the Affair av Graham Greene. Designad av Sue Timney |
 |
| The French Lieutenant’s Woman av John Fowles. Designad av Philip Treacy |
 |
| The Sea, The Sea av Iris Murdoch. Designad av Zandra Rhodes |
 |
| Money av Martin Amis. Designed av Saatchi&Saatchi |
 |
| Enduring Love av Ian McEwan. Designad av Wilkinson Eyre Architects |
 |
| A Spot of Bother av Mark Haddon. Designad av Michael Horsham |
Utställningen kommer att löpa från mars till augusti 2012. Den kommer att visa 60 år av Storbritanniens kreativitet med inriktning mot produktdesign, mode och textil, möbler, keramik och glas, teaterdesign, grafik, fotografi, arkitektur, bildkonst och skulptur. Följ länken till förlagets hemsida längst upp i inlägget, så hittar du en tävling där du kan vinna alla titlarna. Sista datum för att tävla är 20 mars!
Källa: Vintage Classics utgivningskatalog Januari - Juni 2012
Ännu ett Hungerspels-fan är fött
Peter Ps systerdotter var på besök förrförra veckan. Ifjol
vår fick hon den första delen i Hungerspelstrilogin, Hungerspelen, av mig i
födelsedagspresent. Bara för att jag själv gillade den så mycket. Det första
hon sa när hon kom in genom dörren hos oss förrförra lördan var att hon hade läst ut
boken och att det var "det värsta slutet någonsin". Hon hade läst boken i skolan
och hennes lärare hade berättat för henne att det finns två delar till i
serien, men att det nog var enormt lång kö till dom på biblan. Så gissa hur
nöjd hon såg ut (och jag blev) när jag kunde gå och hämta Fatta eld från
bokhyllan och ge till henne. Hon började läsa direkt. Yes! Min prao-present
till henne blev självklart att hon fick med sig de två andra delarna hem, Fatta eld och Revolt, så hon
kunde fortsätta läsa om Katniss och Peeta! Såklart!
 |
Om knappt en vecka har filmen baserad
på boken Hungerspelen premiär.
Jag tror det kan bli en riktigt häftig film.
Aravind Adiga
Ända sedan hans debutroman The White Tiger vann Booker-priset 2008 har jag varit sugen på att läsa Aravind Adiga. Sedan dess har han kommit ut med två romaner till, Between the Assassinations och Last Man in Tower. De två första finns översatta på svenska och är utgivna på pocket på Brombergs förlag, Den vita tigern och Mellan attentaten. Den senaste, Last Man in Tower, har precis kommit ut på engelsk pocket och här kommer en av de simpla förklaringarna till att jag redan älskar böckerna (olästa) - omslagen! Jag blir så grymt lässugen!
Orange Prize Longlist 2012
Idag på självaste Internationella Kvinnodagen presenterade The Orange Prize for Fiction 2012 års långlista! Orange Prize finns numera både på Twitter och Facebook så där finns massa roligt extramaterial.
Här kommer de nominerade:
Karin Altenberg - Island of Wings Debutant och svensk!
Aifric Campbell - On the Floor
Leah Hager Cohen - The Grief of Others
Emma Donoghue - The Sealed Letter Tidigare nominerad till kortlistan en gång
Esi Edugyan - Half Blood Blues
Anne Enright - The Forgotten Waltz Tidigare nominerad till långlistan en gång
Roopa Farooki - The Flying Man Tidigare nominerad till långlistan en gång
Jaimy Gordon - Lord of Misrule
Georgina Harding - Painter of Silence
Jane Harris - Gillespie & I Tidigare nominerad till kortlistan en gång
Francesca Kay - The Translation of the Bones
A.L. Kennedy - The Blue Book Tidigare nominerad till långlistan två gånger
Erin Morgenstern - The Night Circus
Madeline Miller - The Song of Achilles
Cynthia Ozick - Foreign Bodies
Ann Patchett - State of Wonder Tidigare vinnare av The Orange Prize, 2006 för Bel Canto och tidigare nominerad till kortlistan en gång
Ali Smith - There but for the Tidigare nominerad till kortlistan två gånger
Anna Stothard - The Pink Hotel
Stella Tillyard - Tides of War
Amy Waldman - The Submission
Roligt med en svensk författare på listan, dock är boken skriven på engelska och utgiven på engelskt förlag. Jag har inte läst någon av titlarna på listan, men Ann Patchetts Orange Prize-belönade roman Bel Canto från 2001 har jag läst, det är en helt fantastisk roman.
Kortlistan presenteras den 17 april och vinnaren koras den 30 maj!
Julian Barnes
Den 18 oktober ifol (jaa, jag är extremt efter men so what) offentliggjordes Julian Barnes som årets vinnare av The Man Booker Prize for Fiction för titeln The Sense of an Ending.
Jag har inte läst något av honom tidigare och blev lite nyfiken, så jag tänkte att jag gör en djupdykning så får jag se om det dyker upp nåt intressant.
Barnes (som inte bara är författare, utan också journalist och tv-kritiker) har skrivit ett tjugotal titlar, cirka hälften av dom är romaner, de flesta finns utgivna på svenska. Fyra kriminalromaner har han dessutom skrivit under pseudonymen Dan Kavanagh, men dom är tyvärr inte översatta till svenska.
Det här var fjärde gången som Barnes blev nominerad till Booker-priset, så bara av den anledningen kan jag tycka att det var välförtjänt att han vann nu, men jag vet väldigt lite om de andra romanerna som var nominerade. Alla tre tidigare nomineringar höll ända till kortlistan och de var Flaubert's Parrot (Flauberts papegoja) 1984, England, England (England, England) 1998 och Arthur & George (Arthur & George) 2005. För England, England och Arthur & George blev han också nominerad till IMPAC-priset och den senare gick också till IMPACS kortlista 2007.
Barnes är också väldigt uppskattad i Frankrike där han har vunnit en hel rad litteraturpriser.
Bibliografi, svenska titlar inom parentes:
Romaner
Metroland, 1980
Before She Met Me, 1982
Flaubert's Parrot, 1984 (Flauberts papegoja, 1986)
Staring at the Sun, 1986 (Se in i solen, 1988)
A History of the World in 10½ Chapters, 1989 (En världshistoria i 10 1/2 kapitel, 1992)
Talking It Over, 1991 (Tala ut, 1992)
The Porcupine, 1992 (Piggsvinet, 1993)
England, England, 1998 (England, England, 1999)
Love, etc., 2000 (Kärlek etc., 2002)
Arthur & George, 2005 (Arthur & George, 2006)
The Sense of an Ending, 2011 (Känslan av ett slut, 2012-03-28)
Essäsamlingar och fakta
Letters from London, 1995
Cross Channel, 1996
Something to Declare, 2002
The Pedant in the Kitchen, 2003
The Lemon Table, 2004
Nothing to Be Frightened Of, 2008
Pulse, 2011
Under pseudonymen Dan Kavanagh
Duffy, 1980
Fiddle City, 1981
Putting the Boot In, 1985
Going to the Dogs, 1987
Som ni ser kommer alltså The sense of an ending ut på svenska i slutet av mars. Det blir på Forum förlag som har gett ut hans tidigare titlar också. Jag uppskattar mycket att hans böcker ges ut på svenska, men inte en enda av dom tidigare titlarna finns tillgängliga på ex Bokus, så frågan är om dom går att få tag på? Kanske på Bokbörsen?
Jag har inte läst något av honom tidigare och blev lite nyfiken, så jag tänkte att jag gör en djupdykning så får jag se om det dyker upp nåt intressant.
Barnes (som inte bara är författare, utan också journalist och tv-kritiker) har skrivit ett tjugotal titlar, cirka hälften av dom är romaner, de flesta finns utgivna på svenska. Fyra kriminalromaner har han dessutom skrivit under pseudonymen Dan Kavanagh, men dom är tyvärr inte översatta till svenska.
Det här var fjärde gången som Barnes blev nominerad till Booker-priset, så bara av den anledningen kan jag tycka att det var välförtjänt att han vann nu, men jag vet väldigt lite om de andra romanerna som var nominerade. Alla tre tidigare nomineringar höll ända till kortlistan och de var Flaubert's Parrot (Flauberts papegoja) 1984, England, England (England, England) 1998 och Arthur & George (Arthur & George) 2005. För England, England och Arthur & George blev han också nominerad till IMPAC-priset och den senare gick också till IMPACS kortlista 2007.
Barnes är också väldigt uppskattad i Frankrike där han har vunnit en hel rad litteraturpriser.
Bibliografi, svenska titlar inom parentes:
Romaner
Metroland, 1980
Before She Met Me, 1982
Flaubert's Parrot, 1984 (Flauberts papegoja, 1986)
Staring at the Sun, 1986 (Se in i solen, 1988)
A History of the World in 10½ Chapters, 1989 (En världshistoria i 10 1/2 kapitel, 1992)
Talking It Over, 1991 (Tala ut, 1992)
The Porcupine, 1992 (Piggsvinet, 1993)
England, England, 1998 (England, England, 1999)
Love, etc., 2000 (Kärlek etc., 2002)
Arthur & George, 2005 (Arthur & George, 2006)
The Sense of an Ending, 2011 (Känslan av ett slut, 2012-03-28)
Essäsamlingar och fakta
Letters from London, 1995
Cross Channel, 1996
Something to Declare, 2002
The Pedant in the Kitchen, 2003
The Lemon Table, 2004
Nothing to Be Frightened Of, 2008
Pulse, 2011
Under pseudonymen Dan Kavanagh
Duffy, 1980
Fiddle City, 1981
Putting the Boot In, 1985
Going to the Dogs, 1987
Som ni ser kommer alltså The sense of an ending ut på svenska i slutet av mars. Det blir på Forum förlag som har gett ut hans tidigare titlar också. Jag uppskattar mycket att hans böcker ges ut på svenska, men inte en enda av dom tidigare titlarna finns tillgängliga på ex Bokus, så frågan är om dom går att få tag på? Kanske på Bokbörsen?
August på pocket
Den ståtliga vinnaren av 2011 års Augustpris i den skönlitterära klassen, Korparna av Tomas Bannerhed, har kommit ut på pocket. Spring och köp!
Den nominerade romanen Lacrimosa av Eva-Marie Leffner har också kommit ut. Spring och köp den också!
Den nominerade romanen Lacrimosa av Eva-Marie Leffner har också kommit ut. Spring och köp den också!
Till alla nyförlösta?
Ok, jag inleder med brasklappen att jag själv inte fött barn, och således inte kan säga något om hur det är, men ändå, jag måste ju få tycka ändå, eller hur?
Åsa Beckman ger i DN idag 10 boktips till Victoria och andra nyförlösta mammor. Jag kollar igenom boktipsen och förfasas. Jag hittar tyvärr (eller ska jag säga lyckligtvis?) inte artikeln på nätversionen av tidningen så listan kommer här:
De här titlarna handlar sammanfattningsvis om förlossning, bitterhet, graviditet, rädsla (om än humoristiskt), projektledning (!!!), konsumtionskritik (hallå?), äktenskapsproblem, svartsjuka och avslutningsvis; allt redan nämnt samlat i en och samma titel (Att föda ett barn).
Av titlarna ovan har jag läst en dryg tredjedel och ingen av dom skulle jag vilja komma i närheten av som nyförlöst. Och återigen, exempelvis Att föda ett barn var förra årets bästa läsupplevelse, men kom igen, hur tänker en när en tror att detta är vad en nybliven mamma vill läsa?
Det skulle ju vara intressant att få en kommentar från någon som nyss blivit mamma, vad ni tycker om boktipsen?
Mitt tips är: läs det här titlarna innan du blir förälder, för sen blir det nog varken tid eller lust på ett bra tag :-)
Åsa Beckman ger i DN idag 10 boktips till Victoria och andra nyförlösta mammor. Jag kollar igenom boktipsen och förfasas. Jag hittar tyvärr (eller ska jag säga lyckligtvis?) inte artikeln på nätversionen av tidningen så listan kommer här:
- Sigrid Undset - Kristin Lavransdotter
- Maria Sveland - Bitterfittan
- Edith Södergran - Ingenting ur Landet som icke är
- Aase Berg - Forsla fett
- Joanna Rubin Dranger - Alltid redo att dö för mitt barn
- Gunilla Bergensten - Familjens projektledare säger upp sig
- Astrid Lindgren - Prinsessan som inte kunde tala
- Euripides - Medea
- Karl Ove Knausgård - Min kamp 2
- Kristina Sandberg - Att föda ett barn
De här titlarna handlar sammanfattningsvis om förlossning, bitterhet, graviditet, rädsla (om än humoristiskt), projektledning (!!!), konsumtionskritik (hallå?), äktenskapsproblem, svartsjuka och avslutningsvis; allt redan nämnt samlat i en och samma titel (Att föda ett barn).
Av titlarna ovan har jag läst en dryg tredjedel och ingen av dom skulle jag vilja komma i närheten av som nyförlöst. Och återigen, exempelvis Att föda ett barn var förra årets bästa läsupplevelse, men kom igen, hur tänker en när en tror att detta är vad en nybliven mamma vill läsa?
Det skulle ju vara intressant att få en kommentar från någon som nyss blivit mamma, vad ni tycker om boktipsen?
Mitt tips är: läs det här titlarna innan du blir förälder, för sen blir det nog varken tid eller lust på ett bra tag :-)
Villette
Fungerar ni som jag?
Man läser en fantastiskt bra deckare (eller roman för den delen) och så märker man till sin glädje att det kommer fler deckare/romaner av samma författare som har samma huvudperson. En så kallad serie. Man tänker då att eftersom det är så bra och man vill dra ut på den härliga läsupplevelsen, vill man bara läsa, låt säga, en del per halvår, fortare kanske inte går ändå med tanke på att författaren ska hinna producera nytt också. Men så går tiden, och helt plötsligt är författaren inne på del 5, och man själv har inte hunnit längre än till den andra i sitt läsande. Det har helt enkelt dykt upp för många bra serier som ska hinnas med, låt säga, en gång i halvåret. Så då sitter man där med tre olästa delar om undersökningsdomaren Martine Poirot i Villette, skrivna av författaren och psykologen Ingrid Hedström.
Eller är ni den där andra sorten?
Man hittar nåt man gillar, man dammsuger världen på allt författaren skrivit, och sen plöjer man allt, grottar ned sig i en huvudperson i flera delar i rad, och sen dyker man upp på andra sidan, helt utpumpad, men ändå redo för en ny författare att glufsa i sig.
Vilket beteende ni än har;
om ni har läst endast en del av Ingrid Hedströms Villette-deckare, så kan det kanske vara intressant att veta att den fjärde delen i serien, Blodröd måne över Villette kom ut på pocket idag.
och om ni redan läst allt kan jag meddela att den 19 mars kommer det ut en femte del, Rekviem i Villette.
Man läser en fantastiskt bra deckare (eller roman för den delen) och så märker man till sin glädje att det kommer fler deckare/romaner av samma författare som har samma huvudperson. En så kallad serie. Man tänker då att eftersom det är så bra och man vill dra ut på den härliga läsupplevelsen, vill man bara läsa, låt säga, en del per halvår, fortare kanske inte går ändå med tanke på att författaren ska hinna producera nytt också. Men så går tiden, och helt plötsligt är författaren inne på del 5, och man själv har inte hunnit längre än till den andra i sitt läsande. Det har helt enkelt dykt upp för många bra serier som ska hinnas med, låt säga, en gång i halvåret. Så då sitter man där med tre olästa delar om undersökningsdomaren Martine Poirot i Villette, skrivna av författaren och psykologen Ingrid Hedström.
Eller är ni den där andra sorten?
Man hittar nåt man gillar, man dammsuger världen på allt författaren skrivit, och sen plöjer man allt, grottar ned sig i en huvudperson i flera delar i rad, och sen dyker man upp på andra sidan, helt utpumpad, men ändå redo för en ny författare att glufsa i sig.
Vilket beteende ni än har;
om ni har läst endast en del av Ingrid Hedströms Villette-deckare, så kan det kanske vara intressant att veta att den fjärde delen i serien, Blodröd måne över Villette kom ut på pocket idag.
och om ni redan läst allt kan jag meddela att den 19 mars kommer det ut en femte del, Rekviem i Villette.
Bokbloggstips: Bokugglan
Kristina Ohlsson
Jag visste det inte förrän jag stötte på det. Jag hade tydligen gått och saknat en ny bra deckarförfattare. Så hittade jag en. Satan i gatan vad bra det är, Kristina Ohlsson! Nu har jag bara hunnit mig igenom hennes debut Askungar, men jag känner redan på mig hur bra och hemskt det kommer bli även fortsättningsvis. Påsken är ju inte långt bort och även om det ligger många deckare på vänt (man skulle nästan behöva ha påsk fyra gånger om året), så blir det helt klart en Kristina Ohlsson-deckare i år!
Senast i raden av pocketar är Änglavakter som kom ut i slutet av januari år. Och för dig som redan hunnit läsa alla tre redan utkomna deckare om polisen Fredrika Bergman, så kan jag glädja dig med att det en fjärde del den 18 april i år, Paradisoffer heter den!
A Clockwork Orange fyller 50 år
För någon månad sen såg jag A Clockwork Orange för första gången. Jodå, det är sant. Man kan vara över 30 och inte ha sett A Clockwork Orange. Men nu har jag gjort det. Ni som såg den för hundra år sedan kanske inte ens kommer ihåg den, eller? Jag blev hur som helst högst irriterad på hela filmen, även om den såklart är oerhört skickligt gjord. Bara en sån sak som att Stanley Kubrick redan 1971 visste att neonfärger skulle bli inne 10 år senare. Och språket, helt genialt. Men annars, hu, jag är nog alldeles för blödig, tyckte bara det var hemskt.
I år ska A Clockwork Orange bli musikal. Boken av Anthony Burgess, som filmen är baserad på, firar 50 år i år och musikalen sätts upp i Burgess hemstad Manchester. Manuset till musikalen skrev Burgess själv, komplett med musikstycken och allt.
Burgess skrev ett 30-tal romaner innan han dog 1993. A Clockwork Orange är väl hans mest kända. Vintage Classics har släppt flera av hans romaner och nu har några fler tillkommit. Som vanligt när jag nämner Vintage Classics så innebär det snygga omslag.
I mars ger Modernista ut en inbunden nyutgåva av A Clockwork Orange. Det omslaget kan väl diskuteras, det säger mig inte mycket.
Källor: bland annat SvD
I år ska A Clockwork Orange bli musikal. Boken av Anthony Burgess, som filmen är baserad på, firar 50 år i år och musikalen sätts upp i Burgess hemstad Manchester. Manuset till musikalen skrev Burgess själv, komplett med musikstycken och allt.
Burgess skrev ett 30-tal romaner innan han dog 1993. A Clockwork Orange är väl hans mest kända. Vintage Classics har släppt flera av hans romaner och nu har några fler tillkommit. Som vanligt när jag nämner Vintage Classics så innebär det snygga omslag.
I mars ger Modernista ut en inbunden nyutgåva av A Clockwork Orange. Det omslaget kan väl diskuteras, det säger mig inte mycket.
Källor: bland annat SvD
Bokusrean testar
Sitter och gluttar på Bokus. Man kan ju som bekant förhandsboka sina reainköp från och med igår. Hittar denna titel. Blir nyfiken. Rätt dyr var den, undrar vad den kostat från början? Är dock rätt säker på att jag inte kommer att få boken även om jag provar att boka den. (klicka på bilden om det är för suddigt).
Hyllar med Här i helgen
Fina författaren och nobelpristagaren Wisława Szymborska har gått bort. Hyllar henne med att läsa hennes diktsamling Här från 2009.
Bara vanligt vatten?
Jag läste ut Människohamn igår. Jag har kommit fram till att John Ajvide Lindqvist är en av mina favoritförfattare. Det här var fjärden (åh! åh! såg ni? jag skrev fel här, "fjärden" istf "fjärde", känns som ett omen inför vad det här inlägget ska handla om), fjärde alltså, boken jag läste av honom och jag har uppskattat dom alla, så olika dom var, men ändå med skräcken som gemensam faktor.
Men, nu var det det här fenomenet med Människohamn jag tänkte berätta. Lite läskigt är det allt (förutom min felskrivning här ovan). I söndags var jag och Peter P nere vid en sjö nära där vi bor. Det var is på hela sjön och en långfärdsskridskobana var upplogad. Peter P tog på sig skidorna och drog ett varv runt sjön. Jag låg på liggunderlag och myste i solen, riktigt varmt och skönt trots minusgraderna.
Jag hade tagit med mig Människohamn för att läsa, men nu var det som sagt rätt kallt så mina fingrar fixade inte att vända blad. Boken fick ligga kvar i ryggsäcken. I ryggan låg också en vattenflaska som tydligen började läcka när jag vände väskan för att den skulle passa bättre som huvudkudde.
När jag kom hem märkte jag att min bok hade fått väldigt mycket vatten på sig.
Ni som har läst Människohamn vet ju vad den handlar om. För er som inte läst kan jag berätta (utan att avslöja så mycket om handlingen eller så) att den handlar om människor, hav och vatten. Människornas makt över havet och vattnet, och havets och vattnets makt över människorna. Det handlar mycket om vatten.
Vatten.
Vatten.
När jag läste ut Människohamn igår hade boken fortfarande inte torkat. Och det kanske jag inte hade reagerat över om jag hade varit utomlands i värmen och fukten. Men hemma, i kalla torra vinter-Sverige, så är Människohamn fortfarande full med vatten.
Vatten.
Hu, nu ryste jag till lite.
Men, nu var det det här fenomenet med Människohamn jag tänkte berätta. Lite läskigt är det allt (förutom min felskrivning här ovan). I söndags var jag och Peter P nere vid en sjö nära där vi bor. Det var is på hela sjön och en långfärdsskridskobana var upplogad. Peter P tog på sig skidorna och drog ett varv runt sjön. Jag låg på liggunderlag och myste i solen, riktigt varmt och skönt trots minusgraderna.
Jag hade tagit med mig Människohamn för att läsa, men nu var det som sagt rätt kallt så mina fingrar fixade inte att vända blad. Boken fick ligga kvar i ryggsäcken. I ryggan låg också en vattenflaska som tydligen började läcka när jag vände väskan för att den skulle passa bättre som huvudkudde.
När jag kom hem märkte jag att min bok hade fått väldigt mycket vatten på sig.
Ni som har läst Människohamn vet ju vad den handlar om. För er som inte läst kan jag berätta (utan att avslöja så mycket om handlingen eller så) att den handlar om människor, hav och vatten. Människornas makt över havet och vattnet, och havets och vattnets makt över människorna. Det handlar mycket om vatten.
Vatten.
Vatten.
När jag läste ut Människohamn igår hade boken fortfarande inte torkat. Och det kanske jag inte hade reagerat över om jag hade varit utomlands i värmen och fukten. Men hemma, i kalla torra vinter-Sverige, så är Människohamn fortfarande full med vatten.
Vatten.
Hu, nu ryste jag till lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)