Författare: Linda Grant
Titel: When I lived in modern times
Utg. År: 2000
Förlag: Granta book
För en vecka sedan avslutade jag den femte romanen i min Orange Prize Challenge;
When I lived in modern times av
Linda Grant. Hon vann The Orange Prize for Fiction 2000.
Jag måste tyvärr inleda med att det här var min första besvikelse av Orange Prize-vinnarna.
Romanen handlar om detta:
Evelyn Sert bor i London. Hon är 20 år och året är 1946. Hennes mamma, judinna från Polen, har dött och mammans älskare och mecenat sedan många år tillbaka råder Eveleyn att söka sina rötter i Palestina. Han hjälper henne att skaffa ett turistvisum så att hon kan ta sig till Tel Aviv. Väl där hoppas hon kunna leva det äventyrliga livet i ett nytt land. Men det blir inte riktigt så. Evelyn är hårfrisörska, ett yrke hon lärt sig av sin mamma, och det ger inte riktigt några meriter för att hjälpa till i det nya landet. Till slut får hon plats på en kibbutz, där hon inte lyckas med något annat än att bli av med oskulden. Hur hon kan tro att hon passar på en kibbutz eller ens i det kosmopolitiska Tel Aviv är för mig en gåta. Att hon inte bara ger upp liksom.
Efter ett par månader tar hon sig från kibbutzen tillbaka till Tel Aviv. Hon får skjuts av
Johnny, en (tror hon) brittisk militär som kör runt på en motorcykel. Tillbaka i Tel Aviv får hon åtminstone tag på en lägenhet och som av en häääändelseeee bor det en hårfrisörska i huset som behöver hjälp på sin hårsalong. Här någonstans börjar jag ledsna.
Evelyn byter namn och blonderar håret, nu är hon inte längre en judinna med stolta rötter i Polen, nu är hon en brittisk hårfrisörska som tar hand om andra brittiska kvinnors hår. Hon lyssnar på deras skvaller, och tillbringar dagarna på stranden där hon solar och diskuterar brittisk litteratur.
Hon inleder ett förhållande med Johnny och fastän man från hans inträde i romanen förstår att han är medlem av den judiska terrorgruppen Irgun så tror hon att han är nån slags utopisk kille som bara glider runt på sin motorcykel och nån gång i månaden kommer och hälsar på Evelyn.
Well, sen börjar det spåra ur. Irgun får mer och mer utrymme i Tel Aviv och när Johnny till slut avslöjar att han är terrorist bestämmer sig den mesiga Evelyn att stödja honom. Hon är ju så kär och han är ju så kär, suck. Hon tycker att det är lite spännande att få ljuga för sina nyfikna grannar. Rätt vad det är måste hon lämna staden och blir av olika medlemmar av Irgun (den ena vidrigare än den andra) slussade till olika ställen där hon får vänta på "Johnny". Han kommer och räddar henne och låter henne bo i ett litet hus i en relativt lugn förort till Tel Aviv. Han fixar mat till henne men dyker själv väldigt sällan upp. Och till slut slutar maten dyka upp också.
Sen förstår hon att hon är gravid och av någon märklig anledning tar hon sig tillbaka till Tel Aviv och som av en slump råkar en av henne gamla brittiska vänner åka förbi i en bil och dom plockar upp henne. De kör till flygplatsen och hepp, så är Evelyn tillbaka i England igen.
Jag vet inte var jag ska börja riktigt, men jag kunde för mitt liv inte förstå Evelyn och de olika val hon gjorde. Hon ändrade sitt namn ännu en gång under perioden i Palestina. Visst, jag kan förstå att man kan vara sugen på ett nytt land och en nystart, men att börja sitt nya liv med att ljuga för andra (och i väldigt stor mån sig själv också) kan ju inte vara någon hit.
Nej, tyvärr, det här var inget för mig. Men det är ju inte alla romaner som kan hit a homerun. Sorry,
Linda Grant.
Andra som läst och recenserat
When I lived in modern times:
MariaH
Om du har läst och recenserat
When I lived in modern times får du gärna lämna länken i kommentarerna till det här inlägget så lägger jag till recensionen här.
